Att regera är en krävande konstart. Det fordrar inte bara ledarskap och ett mått av visioner, utan också kompetens på tjänstemannanivå som är både bred och djup. Är det någon slutsats som med säkerhet kan dras av den gångna mandatperioden är att ensidiga partier inte har den kompetensen.
Miljöpartiet har inte varit redo att regera och av allt att döma är partiet det fortfarande inte. Det bör egentligen inte förvåna någon utom möjligen de allra mest inbitna miljöpartisterna. Det första som krävs för att styra ett land är grundläggande insikter om regerandets natur, något som generellt saknas hos ensidiga partier. De tenderar att presentera sig själva i en messiansk snarare än statsmannamässig roll. Deras enkla lösningar ska snabbt råda bot på än det ena än det andra och utan dem är allt förlorat. Ett exempel på detta är språkröret Gustav Fridolin som inför förra valet lovade att göra mer för skolan på 100 dagar än vad Alliansregeringen dessförinnan gjort på åtta år.
Sanningen är att förvaltningen och inte idealismen är regerandets sanna natur. Denna insikt kommer dock förr eller senare att tvingas på ett parti som befinner sig i regeringsställning. Så var fallet med Miljöpartiet, minns exempelvis pressträffen med statsminister Stefan Löfven (S) och en gråtande vice statsminister Åsa Romson (MP) då omsvängningen i migrationspolitiken meddelades. Så kommer också att bli fallet om och när Sverigedemokraterna når taburetterna.
Ett än större problem är bristen på kompetens i organisationerna. Att regera kräver oerhörda resurser på tjänstemannasidan. Miljöpartiet har inte haft dem och det har inverkat menligt på deras förmåga att bedriva sin politik. Det är inte bara så att MP inte har kunnat driva kultur- eller utbildningspolitiken, partiet har också misslyckats med att bedriva en effektiv miljöpolitik efter Åsa Romsons sorti.
Till och med Socialdemokraterna har svårt att klara av detta. Partiet som har styrt Sverige större delen av det gångna århundradet har problem att skrapa ihop kompetensen som behövs. Många lämnade partiet under Mona Sahlins och Håkan Juholts partiledarskap. Sviterna av detta gör sig fortfarande gällande och är en av orsakerna bakom den gångna mandatperiodens svaga socialdemokrati. Så höga är kraven för effektivt regerande.
Där infinner sig också problemet för den som hoppas att Sverigedemokraterna ska kunna utgöra ett effektivt regeringsalternativ. Kompetensen finns helt enkelt inte och det spelar i den meningen ingen roll hur stort partiet blir i valet. SD har haft notoriska problem att attrahera kompetenta tjänstemän för arbetet i riksdagen. Inte ens om hela riksorganisationen dammsugs på kompetens kommer det att räcka för att fylla de departement som partiet rimligen måste göra anspråk på.
Skulle dagen komma då SD finner sig i regeringsställning är risken påtaglig att deras väljare vid nästa val kommer att vara lika missnöjda som MP:s är nu. (SNB)