Sist ut i Sveriges Radio P1:s partiledarutfrågningar var Moderaternas Ulf Kristersson. Det borde således betyda att alla partiledare nu fått argumentera för och försvara sin politik i kanalen. En stor del av utrymmet i alla utfrågningarna har dock tenderat att ägnas åt partiernas inställning till varandra, snarare än deras politik. Detta drabbade i synnerhet M, som enligt många journalister är det parti som står inför flest vägval i regeringsfrågan.
Ulf Kristersson har till viss del på egen hand försatt sig i rollen som den ansvarstagande pragmatikern, bland annat genom att ta initiativ till en blocköverskridande överenskommelse om migrationspolitiken. Det är en hedrande inställning hos en statsministerkandidat. Om han får som han och M vill underlättas integrationen för många nyanlända genom en stramare invandring och ökade krav på språk och sysselsättning för de som fått uppehållstillstånd.
Migrationspolitiken är en byggsten i det samhällskontrakt som M gjort till sin uppgift att återupprätta. För statens del handlar det huvudsakligen om att satsa på polis och försvar för att säkra tryggheten mot brott och en orolig omvärld. M vill bland annat öka antalet poliser, införa en betald polisutbildning och att Sverige ska gå med i Nato för att höja försvarsförmågan. Samtidigt vill partiet belöna arbete genom skattesänkningar och införa ett bidragstak så att arbete alltid ska löna sig.
Här är M rätt ute, med en fullt rimlig, och på många sätt nödvändig, ambition att räta upp samhällskontraktet. Problemet är att partiet vill göra allt detta och samtidigt sänka skatterna, vilket blir en målkonflikt. Sänkta skatter behövs för att ansträngningar ska löna sig, och på lång sikt ökar det också skatteintäkterna, men staten måste först ta sitt ansvar för att polis och försvar fungerar och har tillräckliga resurser.
Poängen med partiledarutfrågningar är till viss del att partierna ska få föra fram sin politik för huvudfrågorna, men också att de ska få försvara sina positioner i frågor som sällan eller aldrig kommer upp annars. I stället för att ägna alltför stor del av utfrågningen av Kristersson i P1 åt att ifrågasätta hans mål att bilda en Alliansregering hade det således varit intressant om Moderaternas övriga politik hade blottlagts. Då hade vi kanske fått veta hur partiet vill skydda kulturen från politisk klåfingrighet, varför sommarskola för elever som riskerar att halka efter är rimligt, och vad sänkt skatt på jordbruksdiesel egentligen gör för nytta.
Regeringsfrågan och partiernas förhållande till varandra är inte oviktigt, men bör inte tillåtas att överskugga den faktiska politiken. Väljarna vet att ett parti som inte har majoritet inte heller kan få igenom sin politik utan kompromisser. Det finns således inget för en programledare att ”avslöja” på den punkten i en intervju. Den programtid som inte minst public service borde fylla med partiernas förslag blir i stället en förslösad möjlighet till politisk folkbildning.(SNB)