Inte långt efter magasinet Filters reportage (23/9) om barn som tvingats spela apatiska, sände SVT Uppdrag gransknings (9/10) avsnitt om det ökande antalet barn som vårdas för könsdysfori. Det är inte särskilt svårt att se likheter mellan de båda fenomenen. Det är politiskt laddade frågor där vissa ansvariga, både läkare och politiker, låter samhällsintressen överskugga enskildas hälsa.
I fallet med de apatiska barnen vet vi att åtminstone två barn skadades allvarligt, för att deras föräldrar ville få uppehållstillstånd. Vad gäller de barn som får könskorrigerande hormonbehandling finns tydliga tecken på att allt inte står rätt till – bland annat från flera föräldrar (DN Debatt 4/9).
 

I Uppdrag gransknings reportage berättas hur unga personer som söker sig till vården möter en bekräftande attityd mot den egna uppfattningen att det är könsdysfori som orsakar exempelvis depression och självskadebeteende. Detta trots att vården noga borde överväga alla möjliga förklaringar, och kanske särskilt hos de som också har andra diagnoser.
Grunden till att så snabbt som möjligt vilja behandla barn som upplever att deras kropp inte stämmer med deras verkliga kön är välvilja. Men gott uppsåt är allt annat än en garanti för att diagnostisering och behandling ska bli rätt. Därför behövs just noggrannhet i varje fall, och även ett forskningsunderlag för behandlingarnas konsekvenser på lång sikt. Felbehandlingar måste undvikas. Sådana leder bara till att de barn vården ville hjälpa så snabbt som möjligt, i stället riskerar att må ännu sämre under ett helt liv.
Runt barnen som tvingades spela apatiska fanns vårdpersonal som anade att något var fel, men som inte vågade säga något av rädsla för konsekvenserna. Det fanns, och finns, grupper som inte vill att asylsökandes motiv och ärlighet ska kunna ifrågasättas. Även här handlar det om ett gott uppsåt, men som i realiteten drabbar de enskilda barn som tvingades vara undernärda och lealösa.
 

Antalet barn som behandlas för könsdysfori är fortfarande i en brant uppåtgående kurva, som tydligt indikerar att något inte står rätt till. Det har dock lett regeringen till att vilja göra vägen mot oåterkallelig behandling enklare, snarare än mer noggrann. Regeringen föreslår att barn från 15 år ska kunna få göra ett kirurgiskt ingrepp i underlivet, som en del av behandlingen. Det får i dag bara göras på vuxna, men enligt förslaget ska inte ens föräldrarna behöva underrättas.
Lagrådet sågade regeringens förslag, och konstaterade bland annat att det strider mot barnkonventionen, som 2020 blir svensk lag. Förhoppningsvis leder de extra utredningar som nu behandlar frågan till att förslaget begravs, och ersätts av ökad noggrannhet inom vården och klargörande forskning.
Så fort politiska påtryckningar sker redan i diagnosstadiet är risken att alltför många som söker vård får fel hjälp, som förvärrar deras situation. Det är vårdens uppgift att då ifrågasätta den diagnos som serveras av asylsökande föräldrar eller identitetssökande ungdomar.