Idag måndag börjar älgjakten i södra Sverige. Särskilt första älgjaktsveckan är för många sinnebilden av den svenska jakten. Det är en allmogejakt, folk går man ur huse i byarna, utflyttade återvänder, gäster kommer långväga ifrån. Det är lite av en högtid. Alla är med eller på annat sätt engagerade, bygderna lever upp.
Känslorna kan jämföras med kräftfisket på höstkanten, hummerpremiären på västkusten, nässlorna på våren eller den första färskpotatisen. Högtidsstunderna har det gemensamt att de förutom att vara något vi tillgodogjort oss från naturen också markerar årets skiften.
Jaktsverige förändras långsamt men påtagligt. Älg och rådjur är sakta på nedgående medan nya arter som hjort, gäss och vildsvin kommer till. För älgens del har betestrycket och skogsbrukets krav på sänkt älgtäthet slagit igenom och successivt tvingat fram en sänkning av stammen.
För viltet som ökar gäller ofta motsatsen, vi har ännu inte insett vad de orsakar för skador. Djurens ännu relativa sällsynthet innebär att jägarkåren i stort inte lärt sig hur de ska förvaltas och jagas för att hålla stammarna i balans mellan förekomst, skador och avskjutningsönskemål.
Humankapitalet ska inte underskattas. I Sverige bygger jakten och förvaltningen på enskilda insatser. Det är många som är engagerade i allt från framtagande av förvaltningsplaner och jaktmetoder till deras praktiska genomförande. Det är signifikant för den inriktning på jakten vi har, allmogejakten, som är kopplad till marken och det enskilda ägandet och inte förbehållen en elit som tagit sig rätten att jaga.
Hotet mot jakten, särskilt det traditionella svenska sättet med frihet under ansvar, kommer idag i hög grad från urbaniseringen. När färre bor på landet och avståndet till jakten ökar fysiskt och mentalt uppkommer behov av fortgående folkbildning. Ska acceptansen för jakt förbli hög måste den förklaras och motiveras för varje generation.
Här har inte bara jägarförbunden ett ansvar utan även de gröna näringarna, som kanske särskilt behöver reflektera över hur de uttrycker sig om viltet. När exempelvis älg och vildsvin enbart omtalas som skadedjur som ska minimeras och inte som de resurser de också är riskerar man att tappa förtroende och i förlängningen acceptansen för att förvalta viltstammarna med jakt.
Då finns risken att det i stället blir storstadsbornas disneyfierade skogsnostalgi som även får styra. Hur illa det kan gå syns med all önskvärd tydlighet i förvaltningen av de stora rovdjuren där möjligheten att bedriva verksamhet på landet inte tillmäts nämnvärd betydelse. Får det förhållningssättet även gälla för övrig jakt skulle resultatet bli förödande för möjligheten att bedriva jord- och skogsbruk i Sverige.
Ännu är dock jakten relativt ohotad i Sverige. När startskottet gått för årets älgjakt kan förhoppningsvis inte bara jägarna få en naturupplevelse utan även många fler få ta del av jaktens frukter – för även de som inte utför det aktiva insamlandet möter upp runt matbordet, allt enligt traditionen. (SNB)