Att föräldrar har det yttersta ansvaret för sina barn är en självklarhet för de allra flesta. Men ibland ger staten, genom olika myndigheter, intryck av att vilja ta åt sig en allt större del av ansvaret för att barnen både ska överleva och uppfostras. Till exempel har Livsmedelsverket i en rapport nyligen gått ut med uppmaningen att skolkafeterior inte ska sälja sötsaker (6/11), samtidigt som Konsumentverket ska börja kontrollera hur väl ballonger och andra produkter för barnkalas uppfyller säkerhetskraven (SR 7/11).
Många av Livsmedelsverkets råd om skolors matutbud är rimliga, till exempel då de gäller lunchernas näringsinnehåll och hur elevers egna önskemål om kosten bör hanteras. Men när uppmaningarna går utöver det som varje skola måste servera till vad kafeteriorna bör ha för utbud finns det anledning att höja på ögonbrynen över den statliga inblandningen i enskilda skolors beslut.
Kafeterior är nämligen frivilligt, både för skolor att erbjuda och för elever att handla från. Det är alltså ingen som matar ungdomar med kostnadsfria bakverk – både elever och föräldrar är fullt kapabla att hindra sig själva eller sitt barn från att köpa av det sockrade utbudet. Det borde därför vara upp till skolorna, som känner sina elever bäst och vet om sötsaker blivit ett problem, att bestämma hur utbudet i kafeterian ska se ut. Men Livsmedelsverket såg sig ändå nödgat att ta på sig en del av ansvaret för ungdomars frivilliga sockerintag.
När det gäller Konsumentverkets säkerhetskrav på leksaker kan det i många fall vara uppskattat att eventuella faror för barnet meddelas genom en varningstext på förpackningen. Ouppblåsta ballonger kan till exempel orsaka kvävning om de fastnar i halsen, vilket kanske inte är självklart för alla föräldrar.
Men är verkligen skriftliga varningar nödvändiga för något så uppenbart som strypningsrisken för ett barn som leker med en visselpipa med tillhörande snöre? Riskerna med olika leksaker torde vara närmast oändliga, för den med lite fantasi. Hur många av dessa kan Konsumentverket då räkna med att föräldrar förmår lista ut på egen hand?
Myndigheternas intresse av att skydda barn är uppenbarligen stort, och avsikten i sig är inte av ondo. Men mot bakgrunden att vi lever i ett land där människors individuella ansvar är stort, och inte minst där vissa föräldrar får kritik för att vilja lämpa över delar av barnuppfostran på skolan, blir det en aning motsägelsefullt.
Det finns således anledning för Livsmedelsverket, Konsumentverket och andra myndigheter att överväga var deras ansvar för uppfostring och säkerhet slutar, och var föräldrarnas börjar. Enskilda inblandningar som skolkafeteriors utbud kan verka obetydliga, men vi bör reflektera över vilka effekter det samlade statliga inflytandet över privatlivet får. Kan myndigheters vilja att garantera säkerhet och välmående hos barn leda till att föräldrar blir mer avvaktande? Det vore en olycklig men tänkbar konsekvens av i grunden välvilligt agerande från myndigheter. (SNB)