Sedan ett par år har såväl enskilda sjukhus som hela landsting valt att införa så kallat alkoholstopp inför operationer. Det gäller bland annat Akademiska sjukhuset i Uppsala och Region Östergötland, och efter att Södra Älvsborgs sjukhus i Borås nyligen gått samma väg överväger hela Västra Götalandsregionen att införa alkoholstopp. Det låter dock strängare än vad det i själva verket är – stoppet handlar snarare om uttryckliga rekommendationer än om förbud som efterlevs.
Att rökning nära inpå en operation kan öka riskerna har sedan tidigare föranlett sådana informationskampanjer från vårdgivarna, men nu gäller detta även alkohol på många håll. Att inte dricka på mellan fyra till åtta veckor före en operation kan halvera risken för komplikationer. Det är bland annat för att alkohol leder till ökad blödningsrisk, infektionsrisk och förhöjt blodtryck.
Den tydliga riskminimeringen med ett alkoholstopp inför operation gör det självklart att vårdgivaren ska rekommendera detta för patienten, till exempel genom en hälsodeklaration. Om denne sedan väljer att följa uppmaningarna är en annan sak, men det är ingen anledning för vårdgivaren att undanhålla informationen.
Att vårdgivaren i samband med en enskild operation lägger sig i patientens vanor aktualiserar dock en mer övergripande frågeställning – vad kan den offentliga vården kräva av patienters livsval?
En person som planerar att donera ett organ till en vän kan rimligen kräva att vännen efter operationen ändrar sin livsstil för att undvika fortsatt vårdbehov. Samma sak gäller privata sjukförsäkringars villkor på en oreglerad marknad, där den med en ohälsosam livsstil till exempel kan behöva betala en högre premie.
Men den offentligt finansierade vården är varken en vän eller ett försäkringsbolag, vilket gör frågan mer komplicerad. Det handlar om vård som medfinansieras av andra än en själv. Är det då tillräckligt väl använda skattemedel att finansiera en operation om inte patienten är beredd att anstränga sig maximalt för att den ska lyckas?
Emellertid är finansieringen av den offentliga vården tvångsmässig – det finns alltså ingen möjlighet för den som vill leva ohälsosamt att i stället lägga sina pengar på enbart den egna sjukvården. Och av den anledningen måste såväl sjukvårdspersonal som politiker begränsas i sin, om än välvilliga, strävan att styra människor i deras mat-, dryckes- och motionsvanor för att förebygga ett eventuellt framtida vårdbehov.
Men när en operation slutar vara eventuell och i stället får ett datum blir situationen en annan. Då bör vårdgivaren ha rätt att med all önskvärd tydlighet rekommendera exempelvis ett alkoholstopp veckorna före ingreppet. Den som struntar i rekommendationen bör vara medveten om att han eller hon utsätter sig för en betydligt högre risk. Men att undanhålla vård är inte försvarbart så länge systemen är obligatoriska och finansieringen sker över skattsedeln. (SNB)