Vissa föräldrar är benägna att tvinga sina barn att spela sjuka för att få ett uppehållstillstånd. Det kan vi konstatera efter att två personer som tvingats spela apatiska som barn vittnat i magasinet Filter (23/9).
För barnen innebar situationen bland annat att tvingas leva på ytterst lite mat, inte prata med någon utomstående och inte röra sig. Den svenska vården som undersökte barnen lyckades antingen inte upptäcka bluffen, eller undvek att pröva om det handlade om simulering. Effekten blev då att åtminstone två barn fick lida svårt på grund av tvång från anhöriga, och inte på grund av en verklig sjukdom.
 

Flera läkare och andra inblandade pekar ut en jargong som inneburit att man inte fick pröva om dessa sjukdomar för att få uppehållstillstånd verkligen var på riktigt. Uppsåtet hos myndighetsföreträdare och andra involverade var då knappast något ont, utan handlade i grunden om att vilja barnets bästa och en tilltro till det föräldrarna berättade. Men med två facit i hand, och en risk att det förekommit fler liknande fall, måste vi inse att det svenska sättet att särskilt gynna invandrade barn med familjer kan leda till att barn också utnyttjas.
Samma tydliga risk, och förekommande beteende, finns då barn smugglas ensamma längs farliga rutter till Sverige. Detta på initiativ från föräldrar eller andra vuxna, som då hoppas att på distans kunna få uppehållstillstånd i Sverige som anhöriga till en minderårig. Därefter kan de vuxna ta sig till Sverige på betydligt säkrare sätt.
 

När sådana företeelser med utnyttjande av barn för att få uppehållstillstånd rapporteras betonas ofta att enskilda fall inte är något bevis för att det gäller för en större grupp. Det gäller både i fallet med de simulerat apatiska barnen (Aftonbladet 27/9) och för några år sedan också med så kallade ankarbarn (SR 28/5-2012).
I de här fallen lär det dock spela mindre roll för många vuxna som är benägna att utnyttja barn om metoden de använder är vanlig eller inte. Eller för den delen om de har stora eller små chanser att faktiskt lyckas få uppehållstillstånd. För många räcker det nog med en minimal möjlighet att få stanna i Sverige för att utnyttja sitt eget eller någon annans barn. Det leder i både lyckade och misslyckade försök till att barn får lida.
 

Det är inte fel att svenska myndigheter tar särskild hänsyn till barn. Men det måste finnas en medvetenhet om att det finns människor som är beredda att utnyttja detta – till och med barnets egna föräldrar. Till att börja med bör vi i möjligaste mån undvika sådana tydliga kryphål som gör det möjligt för vuxna att via ett barn komma till Sverige. Om så bara några få barn kan räddas från vanvård eller misshandel är det värt att alltid pröva en misstanke mot vuxna anhöriga. Annars är risken tydlig att den svenska välviljan mot barn leder till det rakt motsatta.