När lågkonjunkturen stundar

Finansminister Magdalena Andersson presenterar budgetprognosen på Harpsund.

Finansminister Magdalena Andersson presenterar budgetprognosen på Harpsund.

Foto: Henrik Montgomery/TT

Ledare2019-08-23 06:30
Detta är en ledare. Enköpingspostens ledarsida är oberoende liberal.

För ungefär ett år sedan stod finansminister Magdalena Andersson (S) på Harpsund och konstaterade att det under nästa mandatperiod krävs prioriteringar från regeringen. Vilken regering det skulle bli var då oklart. Efter den undertecknade januariöverenskommelsen stod alltså Andersson där igen den 22 augusti i år som finansminister på Harpsund. Nu för att presentera förutsättningarna för de prioriteringar hon själv såg ett stort behov av.

I år ser Andersson, som de flesta, en avmattning i ekonomin. Men trots en nedåtgående konjunktur, bland annat på grund av ett mer osäkert politiskt läge i världen, bedömer finansministern att reformutrymmet för 2020 är 25 miljarder kronor – exakt lika stort som det bedömdes vara inför budgeten för 2019. Det må vara en så kallad neutral finanspolitik, men det lär också innebära att överskottsmålet inte kommer att nås. För att göra det har Konjunkturinstitutet bedömt att regeringen inte får genomföra några ofinansierade reformer alls.

Nu är inget läge för att spara pengar, konstaterar Andersson helt riktigt. Problemet är att sparande aldrig varit hennes favoritgren, ens på högkonjunkturens högsta topp. Att Andersson sett till att minska statsskulden är rimligt, men till detta har hon också fört en expansiv politik och spenderat pengar på mindre viktiga ändamål. Detta samtidigt som både statens kärnuppdrag och spargrisen hade stora behov av tillskott. Möjligheterna att genomföra reformer när de behövs som mest, under lågkonjunktur, har därmed minskat rejält.

Om Andersson och regeringen hade varit mer ansvarstagande under förra mandatperioden hade kanske reformutrymmet varit större. Nu har hon dessutom munnar att mätta, i form av C och L, som står utanför regeringen och därför inte behöver bry sig om helheten i statsfinanserna. Så länge deras punkter i januariöverenskommelsen uppfylls.

Finansministern måste därför se till att bland annat ta bort värnskatten, mot sin egen övertygelse. På längre sikt kan just sådana reformer vara precis vad Sverige behöver för att ge befolkningen incitament att arbeta. Något som stretar åt andra håller är dock det friår som Miljöpartiet fått med i januariöverenskommelsen. Förhoppningsvis ser Andersson till att i budgeten för 2020 inte låta reformerna drabba den redan svältfödda välfärden, Polisen och försvaret.

Åt finansministerns knepiga situation inför den avmattade ekonomin, även om hon inte själv vill kalla den knepig, skulle man kunna säga ”skyll dig själv”. Dessvärre är hennes pengar statskassan och det är hela landet som skylls och drabbas av Anderssons och regeringens beslut.

Möjligen kan uppgiften att genomföra andra reformer än socialdemokratiska tvinga fram ett ansvarstagande under kommande fyra år. Förutsättningarna för det hade dock varit betydligt bättre om Andersson redan påbörjat ansvarstagandet under förra mandatperioden.

Läs mer om