Ett vanligt argument för flyktingmottagande är att det är lönsamt på sikt. Om vi bara vidtar effektiva integrationsåtgärder kommer flyktingar att bära sina egna kostnader och vara en tillgång för hela samhället så småningom. Det är ett bra argument mot främlingsfientlighet och skepticism gentemot andra kulturer. Problemet är att det inte stämmer, vilket en ny rapport från Expertgruppen för Studier i Offentlig ekonomi, ESO, visar.
Rapporten är skriven av nationalekonomen Joakim Ruist. Han har undersökt hur lång tid det tar för olika flyktinggrupper från 1980-talet till 2015 att komma i sysselsättning. Efter 1980-talet tar det betydligt längre tid för flyktingar att komma in på arbetsmarknaden, men efter 15-20 år i landet är det ingen egentlig skillnad i sysselsättningsnivåer. Då jobbar 70-80 procent av männen och en något lägre andel kvinnor, trots att det handlar om olika flyktinggrupper som kommit under den period som Ruist granskat.
Integrationsperioden har alltså inte förlängts nämnvärt sedan 1990-talet. Hur lång tid det tar för en flykting att få jobb påverkas heller inte av hur många andra flyktingar som Sverige tagit emot under samma period. Men även om dessa personer under en period jobbar och betalar skatt, hinner de generellt sett aldrig bli nettobetalare till systemet.
Vilka länder flyktingarna kommer ifrån påverkar på hur snabbt de kommer in i sysselsättning. Personer från forna Jugoslavien lyckas till exempel skaffa jobb betydligt snabbare än de från Somalia. Vad detta beror på förtäljer inte rapporten, men en rimlig faktor kan vara den kulturella likheten respektive olikheten med Sverige. En person som från början är mindre lik den genomsnittlige svensken har svårare att anpassa sig och utsätts samtidigt för mer diskriminering på grund av detta.
Rapporten är både upplyftande och nedslående. Vi kan till exempel konstatera att dagens integration inte är nämnvärt sämre än för tjugo år sedan, och att ökat flyktingmottagande inte påverkar hur lång tid det tar för grupperna att komma i arbete. Åtminstone inom ramen för de siffror som förekommer i Ruists rapport. Samtidigt visar den också att flyktingar från olika länder tar olika lång tid på sig att börja bidra och sluta leva på bidrag. I någon mån torde alltså ursprungsländerna också påverka hur väl vi klarar av att ta emot flyktingarna.
Rapporten leder fram till slutsatsen att flyktingmottagande inte är ekonomiskt lönsamt för samhället, varken på kort eller lång sikt. Att använda teoretiska kostnadsargument när man förespråkar invandring är därför att skjuta sig själv i foten och samtidigt göra invandringsskeptiker en stor tjänst.
Flyktingmottagande bör i stället förespråkas för vad det är, nämligen en insats för att hjälpa människor som fallit offer för krig och andra våldsamma konflikter. Vi bör dock i fortsättningen anpassa vårt mottagande efter vår förmåga att både försörja och integrera människor. (SNB)