Den som ges en inblick i dagens grundskola fylls inte sällan med nostalgisk bekräftelse av det minsann var bättre förr. Men reaktionerna på Skolverkets senaste förslag till ny kursplan har en betydligt djupare botten än så. Och problemet tycks heller inte vara enstaka felbedömningar, utan är av allt att döma djupt rotat i kulturen på myndigheten.
I december ska förslaget på nya kursplaner för grundskolan lämnas till regeringen. Efter kritiken mot att ta bort antiken från historieundervisningen är just den delen åtgärdad av Skolverket. Men kvar i förslaget finns genomgående diffusa formuleringar om vad eleverna ska lära sig. Till exempel finns inte längre tydligt utskrivet att lektionerna ska handla om Sveriges landskap, etablerade historiska epoker, den fornskandinaviska religionen eller några av våra vanliga psalmer.
 

I de föreslagna kursplanerna förekommer i stället svepande och högst tolkningsbara formuleringar som ”historiebruk” och sådant som ”knyter an till elevens vardagliga sammanhang”. Dessa formuleringar är inget problem i sig, men de bör följas av tydliga exempel på sådant som inte får utelämnas. Annars är risken att en viss sammansättning av elever gör att undervisningen stundtals handlar om radikalt skilda saker i olika skolor.
Skolverket försvarar sig mot kritiken med förklaringen att lärarna mycket väl vet vad som ska ingå i undervisningen. Och visst ska lärarna veta det, men det är ändå en trygghet att kraven finns i ett fast dokument. Utan något sådant finns det heller inte något hårt krav att peka på mot en lärare som till äventyrs missköter undervisningen. Med skattefinansierad skola och skolplikt måste en kontrollmakt, en myndighet, sätta tydliga ramar som alla enkelt kan överblicka.
 

Att allt som kan vara viktigt att lära sig inte får plats inom den begränsade undervisningstiden är på sätt och vis förståeligt. Även om landskapen nog säkert kan få plats före något mindre viktigt under de 70 timmarna med geografiundervisning på mellanstadiet, kvarstår problemet att tiden är knapp för allt som ska hinnas med. Men timplanen för grundskolan är knappast någon naturlag.
Om viktiga moment riskerar att utebli på grund av begränsad tid, är det tiden som ska ändras. Det finns definitivt utrymme för att lägga till en timmes undervisningstid några dagar i veckan, i synnerhet i lågstadiet. Det må innebära tröttare barn efter skolan, men för en fullvärdig skolgång är det en rimlig investering.
I dagsläget får priset i stället betalas längre fram i livet. Till exempel på universitet och högskolor, där allt fler studenter inte klarar av att uttrycka sig på begriplig svenska.
Trots dessa problem är Skolverkets lösning att fylla de korta skoldagarna med mindre handfast kunskap. Och det är heller inte första gången myndigheten gör sådana felprioriteringar. Regeringen bör allra minst rätta till förslaget. Men i längden behöver något göras åt myndigheten som återkommande nedvärderar kunskap.