I Finland genomförs en landskapsreform, då flera uppdrag överförs till regionerna för att bland annat förenkla beslutsprocesser. Rimligt, kan tyckas, men av naturliga skäl uppstår protester då ansvar fördelas om. En kontroversiell förändring är att en stor tillstånds- och tillsynsmyndighet också ska ta över de tidigare självständiga miljöavdelningarnas uppgifter.
Det är de så kallade NTM-centralerna som ska läggas ned. Deras miljöavdelningar har kunnat fokusera helt på att värna om miljön och protestera mot andra myndigheters beslut. Men nu ska alltså en ny, stor myndighet bildas – Luova. Inom den ska samma tjänstemän väga miljöintressen mot till exempel ekonomiska intressen. Kritiker hävdar att miljön då automatiskt får stå tillbaka, och att det till och med kommer att fattas beslut som bryter mot miljölagarna.
Slutsatsen av kritikernas invändningar är alltså att miljöintressen bara kan företrädas av tjänstemän som inte samtidigt måste ta hänsyn till andra intressen. Det låter absurt, vilket det också är. Lagliga och fungerande beslut måste inte beredas genom konflikter, utan kan i stället arbetas fram av samma myndighet. Detta sparar i slutändan både tid och pengar, samtidigt som möjligheten fortfarande finns för fristående miljöorganisationer att överklaga beslut.
Även om inga NTM-centraler, eller motsvarande, finns i Sverige har våra politiker anledning att kasta ett öga på förändringen i Finland. Vi har nämligen stundtals samma uppfattning att miljöintresset inte går att förena med andra intressen. I alla fall inte inom samma instans. Därför har det också hänt att statliga pengar finansierat miljöprojekt för att bland annat granska myndigheters beslut.
2014 blev det känt att Naturskyddsföreningen fick offentliga medel till ett projekt med fokus på miljörätt. Föreningen stod själv för 20 procent av finansieringen, medan resten, exempelvis två heltidsanställda jurister, helt betalades av staten via Naturvårdsverket. Ett av målen med projektet var att driva rättsprocesser i miljöfrågor, ofta mot just Naturvårdsverket.
För Naturskyddsföreningen var det bara att tacka och ta emot, med enda nackdelen att dess oberoende kunde ifrågasättas. Men ur Naturvårdsverkets synvinkel är det bara märkligt. Det är en sak att avsätta medel till fristående organisationer för att de ska anordna utbildningar eller utföra vissa uppdrag som staten då slipper göra, men en helt annan att finansiera sitt eget motstånd i rättsprocesser.
Detta problem avser man nu rätta till i Finland. Samma självinsikt når förhoppningsvis även Sverige. Miljöaktivister är långt ifrån de enda som kan värna om miljön. Det behöver heller inte göras genom konflikter. Samarbete i både ekonomins och miljöns intresse fungerar bättre och billigare, utan att möjligheten att protestera försvinner. (SNB)