Den 14 januari föreslår talmannen för tredje gången en statsminister för riksdagen. Inom både C och L pågår intensiva diskussioner om vilken statsministerkandidat, Ulf Kristersson (M) eller Stefan Löfven (S), som partierna ska släppa fram. Rädslan för att SD eventuellt ska ges inflytande över en Kristerssonregering dominerar hos skeptikerna till fortsatt Allianssamarbete, och beslutet verkar hänga på vilka garantier M-ledaren kan ge på förhand.
Enligt uppgifter till SR Ekot (8/1) pågår förhandlingar mellan Alliansens partier om ett gemensamt dokument som säkerställer att SD inte ska ges något politiskt inflytande, en anti-SD-klausul. De centerpartister och partiliberaler som inte litar på Kristerssons löfte, utan i stället vill vända sig till Löfven, skulle då kunna övertygas. De hävdar annars att SD kommer att kräva inflytande för att partiet ska rösta för förslag från en Kristerssonregering. Detta anför bland andra fem företrädare för L i en debattartikel i Aftonbladet (9/1).
Men inflytande är inte något som den ena parten kan kräva utan att den andra också tillåter det. Och Kristersson har upprepade gånger lovat att SD inte ska ges någon annan makt än den det redan har i form av 62 riksdagsmandat och möjlighet att rösta för eller emot politiska förslag. SD har dessutom redan visat att partiet mycket väl kan rösta för förslag som det inte har påverkat, nu senast i form av M-KD-budgeten.
Trots detta väljer många företrädare för C och L att tro mer på SD-ledaren Jimmie Åkessons uttalanden än på Kristerssons löfte.
Om en anti-SD-klausul skulle bli verklighet ser dock C och L därmed till att SD svårligen kan rösta för en sådan regering. Det är tveksamt om något parti kan tänka sig att släppa fram en statsminister som, i stället för uttalad likgiltighet, nedtecknat sitt direkta motstånd mot det. Och om SD röstar nej till Kristersson spelar stödet från C och L ingen roll.
Av den anledningen liknar kravet på en klausul endast ett spel för gallerierna, vars enda egentliga funktion blir att splittra Alliansen. Det skulle först rädda C och L från omaket att återigen rösta nej till deras egen statsministerkandidat, och sedan öppna för att i den fjärde statsministeromröstningen stödja Löfven då alternativet är extra val. Om detta är planen från C och L är det bättre att partierna säger det direkt, det kommer ändå att genomskådas i efterhand.
Den bästa möjligheten för C och L att få igenom sin politik är fortfarande att aktivt eller passivt stödja en Kristerssonregering. En sådan skulle både kunna driva förslag som SD utan inflytande instämmer i, samt söka stöd över blockgränsen i enskilda sakfrågor. Om C och L verkligen tror på att liberalism och konservatism kan samarbeta bör de acceptera det stöd som finns för deras politik, i stället för att avvisa det.
Det finns inget att förlora på att lita på Kristerssons löfte att inte ge SD inflytande. Om det mot förmodan skulle brytas kan C och L fälla regeringen, och då återigen betona sitt avståndstagande mot SD. (SNB)