Bara månader innan Försvarsberedningen ska lägga fram sin slutrapport i maj pressas arbetet från flera håll. Den 13 mars gav försvarsminister Peter Hultqvist (S) nya anvisningar om att beredningen måste se till att den föreslagna inriktningen för försvaret 2021-2025 görs ”inom de ekonomiska ramar som anvisas” (SR 13/3).
Samtidigt har ledamöter i Försvarsberedningen nyligen fått tydliga signaler från USA om att Sverige förväntas satsa mer på sin militära förmåga.
Bakgrunden till USA:s uppmaning är ett mer utbrett militärt hot från omvärlden (SvD 27/3). Det handlar inte om enbart Ryssland, utan även exempelvis Kina. Skulle Sverige och Europa behöva militärt stöd finns således en risk att USA prioriterar Asien och dröjer med att ta sig över Atlanten. Sverige må ha USA:s välvilja, men utan garantier genom medlemskap i Nato kan vi inte räkna med stöd över huvud taget.
Avsaknaden av försvarsgarantier är knappast någon nyhet, men USA:s direkta uppmaning om att öka satsningen på den militära förmågan lägger extra tyngd vid behovet.
Vi ska dessutom vara tacksamma att beskedet kommer på förhand, och inte först vid ett eventuellt militärt anfall. Förhoppningsvis kan detta skingra de blåögda förhoppningar som stora delar av regering och riksdag tycks ha om att stöd kommer även utan garantier.
Försvarsberedningen är enig om att försvarsanslagen måste öka kraftigt, förslagsvis till 1,5 procent av BNP till 2025. Det är välbehövligt, men frågan är om det går att uppnå efter Hultqvists direktiv om att hålla sig inom ekonomiska ramar.
Uttalandet kan tolkas som att Försvarsberedningen ska hålla tillbaka vissa ambitioner.
När väl budgeten ska sättas samman handlar det mycket riktigt om begränsade statliga resurser, men Hultqvist behöver dock vara mer ambitiös än att bara göra det bästa av summan som finansminister Magdalena Andersson (S) behagar ge honom.
Satsningar på försvaret görs inte genom att i den isolerade frågan framhäva att det är viktigt. Om Försvarsmakten ska få tillräckliga resurser tillräckligt snabbt måste det vara viktigare än många andra budgetposter.
Diskussionerna bör också handla om när, inte om, försvarsanslagen ska uppgå till två procent av BNP, vilket är nivån som gäller för Nato. Det är rimligt att anta att det är nivån som USA vill att Sverige uppnår för att få stöd – i vilket fall är det dumt att chansa.
Även om målet inte är att bli medlem i Nato, vilket det borde vara, är det av största vikt att det tydliga budgetmålet slås fast och att en stegvis anslagsökning börjar direkt.
Avsaknaden av formella försvarsallianser må spela stor roll för vår egen säkerhet, men för exempelvis Ryssland är vårt garantilösa samarbete med Nato tillräckligt för att göra Sverige till ett legitimt mål.
Försvarsförmågan handlar förvisso inte bara om pengar, men det är onekligen en bärande del. Och inte bara för att Försvarsmakten ska få tillräckliga resurser för ändamålet, utan också för den signal det sänder till andra länder om att Sverige prioriterar sitt försvar. (SNB)