Att Landsorganisationen i Sverige, LO, och Socialdemokraterna hänger ihop är välkänt, även om en majoritet av LO-medlemmarna sympatiserar med andra partier. Så länge dessa medlemmar av fackrörelsen står ut med detta faktum borde ledningen vara nöjd. Men i stället väljer den att motarbeta sina egna förtroendevalda om dessa representerar andra partier.
I Vindelns kommun i Västerbotten står Åsa Åsberg på nionde plats på Kristdemokraternas lista till kommunfullmäktige. Hennes chanser att komma in efter valet är små, men det är tillräckligt för att hon ska petas som fackförbundet Sekos representant i LO-distriktet. LO hänvisar till ett kongressbeslut från 2016 då det bestämdes att man ska ha facklig-politisk samverkan med Socialdemokraterna.
Det står alltså fritt att som LO-representant vara medlem i vilket parti man vill, men för den som också vill vara politiskt aktiv är Socialdemokraterna det enda alternativet. Sannolikt skulle rörelsen ha överseende med andra partier på vänsterkanten, men höger om mitten är förbjuden mark. För en facklig organisation som har allt svårare att attrahera medlemmar är beteendet märkligt. Men ordföranden Karl-Petter Thorwaldsson förklarar att KD och resten av Alliansen går emot LO:s målsättningar, och därför får Åsa Åsberg finna sig i att bli avpolletterad.
Om LO har stöd av sin egen kongress för att samarbeta med Socialdemokraterna, och peta kandidater för andra partier från förtroendeposter, är den fri att göra så kan tyckas. Men riktigt så enkelt är det inte. Organisationen har i och med den svenska modellen getts en särställning på arbetsmarknaden och därmed ett samhällsansvar. För den som vill ta tillvara sina rättigheter på arbetsmarknaden kan LO vara det enda valet. Ska den svenska modellen kunna fortsätta krävs att LO är tillgängligt för fler än socialdemokrater.
Det är dock tydligt att LO inte tar sitt ansvar. I stället för att företräda medlemmarnas intressen och värna om arbetsmarknaden väljer ledningen att ägna sig åt partipolitik. De borgerliga smutskastas medan medlemmarna uppmuntras att övertala kollegor att rösta på Socialdemokraterna.
Beteendet lämnar inte bara mindre resurser till det egentliga uppdraget. Det kompromisslösa stödet till Socialdemokraterna undergräver också den fackliga funktionen, och i förlängningen den svenska modellen. LO måste kunna representera Sveriges arbetstagare utan att ta omvägen via ett parti – vilket det än må vara.
Allt eftersom LO förlorar sin legitimitet kommer arbetsmarknaden att hamna i obalans. Om LO-ledningen verkligen bryr sig om arbetstagarna och deras trygghet borde den ta sitt uppdrag på allvar. (SNB)