Efter ett avgörande i mark- och miljödomstolen vid Umeå tingsrätt står det klart att flera skogsägare i Västerbotten får ersättning från staten. Detta eftersom staten, via Skogsstyrelsen, först har nekat tillstånd för avverkning av fjällnära skog och sedan inte betalat ersättning till ägarna.
Det är mycket som är tveksamt i Skogsstyrelsens beslut att neka ersättning för den förlorade inkomst och inskränkning av äganderätten som stoppad skogsavverkning innebär för ägaren. I det här fallet handlar det om fjällnära skog, som växer betydligt långsammare än skog på annat håll och det har tidigare varit svårt att åstadkomma en tillräcklig återväxt efter avverkning. Med dagens metoder finns dock goda möjligheter att genom avverkning föryngra skogen.
För att skydda skogen och dess naturvärden klassade Skogsstyrelsen alla områden i fråga som nyckelbiotoper, och blockerade därmed avverkning utan att sedan behöva betala ersättning. Detta eftersom myndigheten hävdade att skogen var orörd och att det alltså inte pågick någon markanvändning från ägarens sida. Domstolen konstaterar dock att skogen ändå är klassad som produktiv skogsmark. Därmed ska skogsägarna få ersättning, sammanlagt drygt 18 miljoner, från staten för att de hindrats från att bruka deras egendom.
Att skogsägarna får ersättning är en viktig principiell fråga – den som äger skog måste kunna räkna med att få lön för mödan att sköta om den, även om Skogsstyrelsen skyddar den på grund av allmänna natur- eller kulturvärden. Förhoppningsvis leder avgörandet i Umeå till att myndigheterna betalar direkt så att inga skogsägare tvingas stämma staten i domstol för att trygga rätten till sin egendom.
Även om ersättning täcker förlorad inkomst finns det dock anledning att ifrågasätta att Skogsstyrelsen över huvud taget stoppar så pass många avverkningar med hänvisning till höga naturvärden. Med eller utan ersättning är det en inskränkning av ägarens rätt till sin mark. Denna typ av expropriation via reglering, som blivit allt vanligare från statens sida, går direkt emot egendomsskyddet i grundlagen.
Även i den frågan bidrar mark- och miljödomstolen med en god poäng då den understryker att de naturvärden som staten vill skydda ofta kan ha kommit till tack vare att ägaren har tagit väl hand om sin skog.
”Det kan dock knappast ha varit lagstiftarens avsikt att ett mer hänsynsfullt skogsbruk minskar möjligheterna att få ersättning om avverkning inte tillåts”, skriver domstolen. Det är onekligen så att logiken i statens agerande då den hindrar skogsavverkning är högst märklig.
Det är skogsägarna som genom sitt skogsbruk skapar naturvärden, vilken rimligen borde ge avkastning i form av tillåten avverkning. Men om staten i stället hindrar avverkning, och dessutom nekar ägaren ersättning, uppmuntras i stället ägaren att arbeta aktivt för att motverka framväxten av värdefull natur. Det är knappast en utveckling som någon vill ha. (SNB)