När den utdragna processen mot en ny regering till slut mynnade i en omröstning i riksdagen blev det ett nej till M-ledaren Ulf Kristersson som statsminister. Detta efter att både Centerpartiet och Liberalerna röstat emot sin egen statsministerkandidat, med motiveringen att inte ge Sverigedemokraterna ett potentiellt inflytande över den föreslagna regeringen i from av Moderaterna och Kristdemokraterna.
SD röstade däremot ja till Kristersson som statsminister, eftersom partiet fann viss politisk samhörighet med den föreslagna regeringen. Ett beslut som onekligen får C och L att framstå som motsägelsefulla, medan SD kan framhäva någon form av ansvarstagande. Värt att notera är dock att SD-ledaren Jimmie Åkesson kom med beskedet om hur partiet skulle rösta först efter att det stod klart att Kristersson skulle förlora ändå.
Förutsatt att SD även i eventuella kommande omröstningar behåller sin linje i statsministerfrågan är C och L de enda partierna som enligt givna förutsättningar säger nej till båda statsministerkandidaterna, Ulf Kristersson och S-ledaren Stefan Löfven. Även om C-ledaren Annie Lööf inför omröstningen i riksdagen hävdade att hennes nej inte var riktat mot Kristersson, utan mot risken att ge SD inflytande, kvarstår faktum att hon och L-ledaren Jan Björklund röstade emot just den statsminister de fortfarande säger att de vill ha.
Både Lööf och Björklund lever på hoppet om att kunna få ihop en Alliansregering med stöd över blockgränsen. Det är dock en önskan C och L är ensamma om, eftersom varken S eller M vill gå med på en sådan form av samlingsregering. Så länge det inte råder någon kris är det inte rimligt att de två politiska krafter som utgör varandras motpoler i svensk politik stöttar varandra i annat än enskilda sakfrågor. Att SD har vuxit må vara oroande, men det är ingen kris.
Trots detta har Lööf stöd för sitt agerande hos relativt många centerväljare. Björklunds stöd från Liberalernas väljare är dock betydligt svagare. I opinionsundersökningar från de senaste veckorna är den samlade bilden att L tappar jämfört med valresultatet 5,5 procent – partiet får till exempel 4,1 procents stöd i Demoskops mätning (8/11). Ur det perspektivet har Björklund större anledning än Lööf att stötta Kristerssons regeringsförslag. Om Björklund tvärtom faller över i att släppa fram Löfven som statsminister kan han räkna med en hård dom från väljarna så småningom.
Talmannen Andreas Norlén meddelade efter statsministeromröstningen att han ska föra nya samtal med partiledarna innan han eventuellt utser någon ny person som får försöka bilda regering. Med statsministeromröstningen i ryggen kan det nu vara läge att ge Annie Lööf det uppdraget. Det är där den uppenbara låsningen finns, och det kan mycket väl vara så att Lööf, och även Björklund, inser det omöjliga i ett blocköverskridande samarbete först efter att hon själv fått försöka. Det är av allt att döma det enda som kan föra processen framåt. (SNB)