Statsministern i övergångsregeringen Stefan Löfven (S) träffade riksdagens talman Andreas Norlén under fredagen för att tala om regeringsbildningen. Efteråt var Löfven fåordig. Men till TT (4/1) lämnade han en kommentar: ”Den kommande veckan måste alla partier anstränga sig till det yttersta för att Sverige så snart som möjligt ska få en handlingskraftig regering som inte är beroende av Sverigedemokraterna.”
Uttalandet skvallrar om partiets strategi. Planen verkar vara att sätta ett moraliskt tryck på Centerpartiet och Liberalerna, för att tvinga partierna att stödja en S-regering i stället för en Alliansregering. Inställningen till Sverigedemokraterna och dess migrationspolitik ska utmålas som den stora skiljelinjen i svensk politik. Socialdemokraternas plan riskerar dock att slå tillbaka, eftersom partiet i processen håller på att tona ner den egna centrala konflikten. Kampen om resurser mellan kapital och arbetare har tidigare varit den viktigaste. Det är där arbetarrörelsen har ansett att det har funnits centrala värden att förvara. Men nu ersätts det förhållningssättet.
De senaste månaderna har Socialdemokraterna trummat in budskapet att den viktigaste frågan är att isolera Sverigedemokraterna. Och för att lyckas med det verkar det gamla maktpartiet vara redo att kasta sina heliga kor över bord. Socialdemokraternas företrädare har under regeringsförhandlingarna sagt sig vara beredda att göra ändringar i arbetsrätten och ta bort värnskatten. Åtgärder som i sak är välkomna, men som signalerar att Socialdemokraterna inte bara i tal utan också i handling överger gamla ståndpunkter.
Att rita om den politiska kartan runt SD-ledaren Jimmie Åkesson är dock att kraftigt övervärdera både SD:s och migrationsfrågans långsiktiga betydelse. Migrationspolitiken har varit och är misskött. Men den är inte värre än att den skulle kunna hanteras utan större problem om Socialdemokraterna gör upp med Moderaterna och återupprättar den tidigare konsensusen som fanns. Att S inte gör det lär det dock finnas strategiska överväganden bakom. Genom att hålla frågan levande kan Socialdemokraterna uppnå sitt överordnade mål att splittra Alliansen.
Men om SD långsiktigt ska isoleras helt genom en blocköverskridande lösning – som S vill – riskerar det att leda till att SD uppfattas som det enda riktiga alternativet. En annan svårighet med S nuvarande resonemang är att om politiker aldrig får tala med meningsmotståndare som anses ha djupt förkastliga åsikter skulle en del kriser aldrig kunna lösas. Det kanske svåraste för S att förklara är dock varför det tidigare har gått bra att SD har röstat för S-förslag i riksdagen.
Enklast vore det för S att i det fallet lyfta det självklara – att det inte spelar roll om det finns tillfälliga åsiktsgemenskaper med SD, så länge man inte har samma moraliska övertygelser. Men eftersom det argumentet stödjer att en Alliansregering i någon form bör tillträda har S övergett även det. Snart kanske S bara har maktambitionen kvar. (SNB)