Om Kristdemokraterna hade fått bestämma över budgeten för 2020 skulle borttagandet av värnskatten ha fått vänta. Reformen ger på sikt ökade skatteintäkter. Men tillfälligt minskas de med drygt sex miljarder kronor nästa år – pengar KD i stället vill lägga på bland annat vård och polis. Det är helt rimligt att erkänna att en reform, som borttagen värnskatt, är god men samtidigt vilja prioritera annat först. Desto mindre rimligt är att KD nu säger nej till slopad värnskatt när reformen faktiskt ligger på bordet.

Att säga nej till slopad värnskatt i en färdig budget är som att tacka nej till att få huset ommålat några år innan man själv hade tänkt göra det. Även om det inte är enligt ens egen planering vore det ju dumt att avstå när det faktiskt erbjuds till en mindre uppoffring. Och för KD måste det väl ändå vara uppskattat att en reform som partiet självt önskar, om än inte högst upp på listan, faktiskt genomförs av någon annan?
Slopad värnskatt är kanske aldrig helt optimal att genomföra. Oftast finns annat som behöver finansieras direkt, och som inte kan vänta tio år, enligt finansdepartementets uppskattning, på att den slopade värnskatten ska vara helt självfinansierad. Detta eftersom medborgarna får mer att vinna på att avancera i karriären och gå upp i lön, och att faktiskt jobba heltid. Det leder alltså både till mer pengar för de som arbetar och tack vare det också högre skatteintäkter som finansierar välfärden.

I budgeten för 2020 hade det varit rimligare att först finansiera välfärd och polis och så småningom slopa värnskatten. Men nu när förslaget är lagt är det ytterst märkligt att KD säger nej till en reform partiet i grunden vill ha. Det lär inte göra någon egentlig skillnad i sak för slopandet av värnskatten, men desto mer för Kristdemokraternas trovärdighet.
Varför ställer partiet en god men mindre prioriterad reform – slopad värnskatt – mot lika goda men mer välbehövliga satsningar på välfärd och polis? Detta när partiet självt har pekat ut helt onödiga satsningar i höstbudgeten på byggsubventioner och friår, som varken borde genomföras nu eller någonsin. I en budget med så mycket onödigt slöseri är det inte läge att klaga på en positiv men något feltajmad reform.
 

Genom att ställa slopad värnskatt mot uteblivna satsningar spinner KD vidare på den S-retorik som inte minst finansminister Magdalena Andersson (S) varit tydlig med. Det som gynnar höginkomsttagare är enligt S aldrig positivt, oavsett om detta också innebär mer pengar till välfärden. Men tack vare att slopad värnskatt finns med i budgeten har åtminstone den propositionen befriats från S fördelningspolitiska retorik, vilket Olof Ehrenkrona, med en bakgrund som bland annat planeringschef (M) i statsrådsberedningen, påpekade i podden Ledarredaktionen (SvD 18/9).
Att S ska inse fördelarna med att inte straffbeskatta höginkomsttagare är kanske för mycket begärt. Men att KD använder samma retorik för eget bruk är desto mer otroligt.