Kandidaterna har presenterat sig. Striden om att bli Liberalernas nästa partiledare kan börja på riktigt. Men är partimedlemmarna verkligen på det klara med vart de vill att partiet rör sig?
Problemet för Liberalerna är att partiet har konkurrerats ut. Det snälliberala fältet är ingen exklusiv jaktmark. Där jagas nu väljarna även av Centerpartiet och delvis av Miljöpartiet, men det är också där Socialdemokraterna verkar slå ned sina nya bopålar efter att ha övergivit den arbetande klassen och avskrivit deras verklighet som omodern.
Det är en konkurrens som Liberalerna inte kan stå sig i. Partiet är som allra starkast i valen till Europaparlamentet. Ändå var det på håret att det blev något mandat alls. Finns det verkligen någon i L som vill testa detta succékoncept i nästa riksdagsval?
Om så är fallet är Erik Ullenhag en alldeles utmärkt kandidat. Han är korsningen mellan snällismen och socialliberalismen förkroppsligad. Paternalism och högre skattetryck, liberalism som politiskt dikterade livsstilsval.
Det finns dock en plats på den politiska skalan som är inte bara underutnyttjad utan faktiskt helt tom: den borgerliga liberalismen. Fyra partier trängs i det vänsterliberala fältet, varför inte göra en strategisk reträtt högerut?
Borgerligheten är nu inte utan liberalism. Moderaterna har alltsedan Gösta Bohmans dagar rymt ett stort mått av frihetligt tänkande. Så mycket så att det numera är en omistlig del av partiets själ. Men Moderaterna är det stora borgerliga partiet och kan inte alltid ta ideologiska hänsyn. Partiets roll kräver även att det håller rent högerut – en uppgift partiet inte tog på allvar under partiledare Fredrik Reinfeldt.
När Moderaterna agerar för att hålla väljare borta från Sverigedemokraterna finns alltid en risk att en del väljare blir upprörda över de hårda tongångarna och lämnar partiet. När borgerligheten fungerar väl gör det ingenting. För då finns Folkpartiet där och fångar upp väljarna. Högerns väljarbas är alltså intakt. Som det är nu hamnar väljarna på andra sidan blockgränsen och blir socialdemokratiska stödröster. Det är varken vad Sverige behöver eller vad väljarna vill.
Ironiskt nog var detta vad avgående partiledaren Jan Björklund försökte åstadkomma. Hans intuition går åt det varmhjärtade men kravställande hållet. På grund av de många interna striderna om partiledarskapet, med främst Birgitta Ohlsson, tvingades han dock lägga om linjen.
För de liberaler som vill se ett självsäkert, borgerligt liberalt parti som inte behöver förnedra sig för att få smaka på resterna när C, MP och S har kalasat på väljarskaran är Nyamko Sabuni det givna valet. Får hon ett tydligt mandat kan hon leda Liberalerna in i den borgerliga framtiden.
Johan Pehrson har visserligen trätt fram som en tänkbar kompromisskandidat. Han står dock för långt till höger för att kunna ena partiet, men inte tillräckligt långt att ta partiet över stängslet. Och för Liberalerna är gräset faktiskt grönare på den andra sidan.