Centerpartiet har profilerat sig i migrationspolitiken genom att inte vilja ha ett lika åtstramat asylmottagande som resten av Allianspartierna. Det har lett till en del frågetecken kring partiernas samarbetsförmåga, vilket Alliansens egna företrädare kontrar med att de nog ska kunna komma överens när det väl behövs. Att Centerpartiet står för den mest frikostiga migrationspolitiken i Alliansen stämmer dock inte helt och hållet.
I en intervju i SvD (16/8) förklarar partiledare Annie Lööf varför Centerpartiet vill lägga 2,4 miljarder kronor mindre än regeringen på invandring och integration. Det gör C till det snålaste av Allianspartierna, och bara Sverigedemokraterna vill skära mer i budgetposten. Anledningen, förklarar Lööf, är att hon vill att nyanlända ska kvalificera sig in i välfärdsförmåner, såsom föräldraförsäkringen, för att kunna ta del av dem. Etableringsersättningen vill hon dessutom ersätta till största delen med ett lån, vilket Lööf menar skapar bättre incitament för att så snabbt som möjligt börja arbeta.
Ett volymmässigt relativt generöst asylmottagande kombineras alltså med höga krav i integrationen och begränsad tillgång till välfärdsförmåner. Resonemanget låter rimligt i teorin, och Lööfs tilltro till människors förmåga att ta hand om sig själva är något som fler politiker bör ta efter. Frågan är i stället om Centerpartiet verkligen kan hålla fast vid sina stränga principer även i motvind.
Så var nämligen inte fallet den 7 juni då Centerpartiet stödde regeringens så kallade gymnasielag, som gav 9 000 ensamkommande unga en ny chans till uppehållstillstånd för att studera på gymnasienivå. Detta trots att lagen var illa utformad, vilket C erkände, och stred mot den grundläggande principen i asyllagstiftningen, att bara den som har skyddsskäl kan få uppehållstillstånd.
Centerpartiet visade sig då svagt för påtryckningar från både regeringen och den engagerade rörelse som bildats för att de ensamkommande unga skulle få stanna. Var det ett tillfälligt snedsteg, eller är det ett genomgående drag hos C att ge efter vid motvind i migrationspolitiken? Hur som helst ger partiets agerande i frågan om gymnasielagen anledning att tvivla på om Centerpartiets migrationspolitiska principer är att lita på.
För om Centerpartiets generösa mottagande kopplat till lägre kostnader för integrationen blir verklighet kommer det utan tvekan att mötas av motstånd. Även om styrning mot självförsörjning, genom begränsade välfärdsförmåner och lån i stället för bidrag, hjälper människor i längden är det många som menar att det är alltför stränga metoder. Kommer C då att hålla fast vid sina principer? Det är en fråga som eventuella samarbetspartier i migrationsfrågan bör fundera noggrant över. (SNB)