Det har länge sett ut som att planerna på kalkbrytning i och kring Ojnareskogen på norra Gotland kommer att stoppas. Nu har även Mark- och miljööverdomstolen sagt nej och upphävt beslutet från 2014 som gav Nordkalk och SMA Mineral tillstånd att bryta kalk i området, eftersom det numera är ett EU-naturreservat, så kallat Natura 2000.
Att det krävs mycket för att få tillstånd att bryta sten i skyddad natur är inget konstigt. Det som gör fallet med Ojnareskogen speciellt är att regeringen, på Naturvårdsverkets begäran, beslutade att utvidga Natura 2000-området 2015, först efter att planerna på kalkbrytning blev kända och godkända. Även om det finns skyddsvärd natur i området är det således tydligt att regeringens direkta avsikt med beslutet var att stoppa företagens expanderade verksamhet på Gotland.
Problemet med regeringens agerande i frågan om Ojnareskogen är inte bara att det är ett aktivt arbete mot företagen på Gotland, utan också att detta faller in i ett mönster där företagens villkor ständigt sätts på undantag. Samma sorts aktivism förekommer till exempel då skogsavverkningar stoppas på grund skyddsvärd natur som identifieras först efter att avverkningsansökan kommit in. Sådant agerande bidrar i förlängningen till att företags och skogsägares verksamheter blir oförutsägbara, eftersom utnyttjande av vissa naturresurser som från början är tillåten riskerar att plötsligt stoppas.
I fallet med Ojnareskogen drabbar regeringens agerande inte bara de enskilda företagen, utan också Gotlands, av naturliga skäl, begränsade arbetsmarknad. Den kalk som finns där är en stor tillgång, samtidigt som läget mitt i Östersjön är en gynnsam position för export. Regionen måste tillåtas att utnyttja dessa lokala tillgångar, och inte bara vara ett exemplar av unik natur som turister kan besöka på sommaren. Besöksnäringen är visserligen viktig för Gotland, men för att det ska vara möjligt att bo och leva där året runt behövs även andra näringar.
Att viss natur hålls intakt är viktigt, men det måste finnas en rimlig balans mellan det som skyddas och det som kan användas av industrin. Om aktivistiska myndigheter och politiker hela tiden sätter sig emot företagens vilja att nyttja naturen och skapa jobb utanför storstäderna bildas en skadlig konflikt. Bättre vore om det rådde ett samförstånd mellan båda parter, vilket inte minst möjliggör för till exempel Naturvårdsverket att ställa krav på åtgärder som minimerar påverkan på naturen.
Den rödgröna regeringen, som snart ser ut att vara ett minne blott, har bedrivit en företagarfientlig politik. Genom skatter och förbud har Socialdemokraterna och Miljöpartiet påstått sig vilja prioritera välfärden och skydda miljön, medan såväl små som stora jobbskapare fått ta smällen. Förhoppningsvis kan landets företagare nu se fram emot fyra år med en regering som inser hur viktiga de är. (SNB)