De senaste tio åren har antalet personer som frikänts i mål om illegal rovdjursjakt varit något fler är de som dömts för samma brott – 17 respektive 14 personer. Det visar en granskning från SR:s Kaliber (18/2), som också konstaterar att antalet anmälningar om misstänkt illegal rovdjursjakt ökat under samma period. Granskningens siffror är anmärkningsvärda, eftersom så pass många av de som faktiskt åtalas i slutändan frias i domstol, drygt 50 procent.
Grova jaktbrott är en relativt smal kategori med få specialiserade åklagare. Men när åtal väl väcks blir det ofta stort medialt intresse, vilket tar åklagarnas arbetstid i anspråk. Oavsett omständigheterna är det dock märkligt att åtal i grova jaktbrott med rovdjur så pass ofta slutar i friande dom.
Precis som i alla andra typer av brott ska åtal endast väckas när en fällande dom är sannolik. Andelen friande domar varierar i olika brottskategorier, men enligt siffror från Brottsförebyggande rådet för 2014 är det totalt knappt åtta procent. Skillnaden mellan den siffran och de dryga 50 procenten friade i mål om illegal rovdjursjakt är slående.
Siffrorna pekar mot att åklagare i praktiken inte kräver samma bevisbörda för att väcka åtal i grova jaktbrott som i andra brottskategorier. Att åklagare ibland tycks tänja på juridikens gränser i sådana fall bekräftas också av enskilda exempel. Ett sådant är fallet med den så kallade industrimannen, där åklagarens begäran om telefonavlyssning vilat på tveksam rättslig grund, då lagens förutsättningar för metoden inte uppfyllts i tidigare domar.
Ett annat exempel gäller den så kallade Tierpvargen i Uppland, som den 29 januari avlivades då det företedde skador och vägrat låta sig skrämmas iväg från ett radhusområde. Beslutet om avlivningen fattades av polisens vakthavande befäl, som enligt jaktlagen får göra det om vargen utgör fara för allmänheten. Om polisbefälets bedömning var riktig utreds nu av en åklagare.
Märkligt nog hävdar åklagaren nu att den avlivade vargens genetik, och därmed dess betydelse för hela svenska vargstammen, skulle vara av betydelse för avgörandet (UNT 16/2). Det vore en högst tveksam grund för ett eventuellt åtal om jaktbrott – det har inte stöd i lagen - och vargens gener hade knappast att göra med bedömningen av dess eventuella farlighet för allmänheten i Tierp.
Att vissa grova jaktbrott sannolikt aldrig lagförs, på grund av bristfälliga bevis, må vara allvarligt. Det är dock ingen anledning för åklagare att tänja på gränserna för när åtal kan väckas och vad som kan räknas som bevis. Även om endast ett fåtal i slutändan faktiskt fälls innebär processen en onödig påfrestning för de åtalade som frias och en onödig kostnad för rättsväsendet. Hanteringen tyder dessutom på en desperation och en särskilt avig inställning till just misstänkt illegal rovdjursjakt som inte hör hemma i åklagarväsendet. (SNB)