Tre av de sex imamer som greps i maj ska nu utvisas när det blir möjligt. Det vill säga när det inte bedöms föreligga ett hot mot dem i deras hemländer, enligt ett yttrande från Migrationsöverdomstolen. Efter flera turer kring de gripna männen, som ska ha varit tongivande i islamistiska extremistiska miljöer och utgjort en risk mot rikets säkerhet, så hamnar nu frågan på regeringens bord.
De första varningens tecknen för det inhemska islamistiska hotet lyftes redan i början av 2000-talet. 2008 föreslog tidigare statsrådet och partiledaren Lars Leijonborg (FP) en skattefinansierad imamutbildning, med studier i samhällsvetenskap och svenska, som ett sätt att bekämpa radikalisering av vissa muslimer. Det grundades på en befogad oro, som på den tiden inte togs på något större allvar.
Ett decennium senare är situationen radikalt annorlunda. Sex imamer, bland annat Gävle-imamen Abo Raad och Abdel-Nasser El Nadi, VD för islamistiska Vetenskapsskolan i Göteborg, greps av Säkerhetspolisen i maj. Terrordåden på Drottninggatan i Stockholm 2010 och 2017 har skrämt en hel nation till medvetenhet. Frågan om IS-krigare från Sverige, och deras potentiella återkomst har aktualiserat allvaret ytterligare.
Det är också i huvudsak kring dessa två hotbilder som diskussionen om islamism har kretsat: Potentiella terrordåd och terrorresor. I kölvattnet av detta har intensiva debatter förts. Polisen har storsatsat på terrorbekämpning och terrorresor har kriminaliserats. Men den radikalisering som existerar och frodas utanför spalterna får mindre uppmärksamhet. När den växande islamismen i civilsamhället och utsatta områden ska bekämpas är det ofta med tungt artilleri men dålig precision. På bekostnad misstänkliggörs religion i största allmänhet och islam i synnerhet.
Det islamistiska hotet uppfyller i det avseendet, utan att ens bruka våld, själva syftet med terror. I försöken att hantera de salafistiska miljöer som växer fram i vissa moskeér och islamistiska skolor tvingas nämligen stora delar av samhället också anpassa sig. När S föreslår ett förbud mot religiösa friskolor är det knappast skolan på kristen eller judisk grund de vill komma åt. Men nu riskerar dessa att dras med i fallet på det som i egentligen är en kamp mot islamistiska skolor.
Terrorförebyggande säkerhetsarbete blir också en ursäkt att begränsa skjutbanor, trots att det knappast är ägare av lagliga vapen som är problemet. Vanliga muslimer som gör rätt för sig och bara vill utöva sin tro misstänkliggörs, som en reaktion från delar av befolkningen, för att de ber eller självvalt bär huvudduk. Stora resurser som hade kunnat gå till välfärden och domstolarna läggs nu på att motarbeta de islamister som bedöms utgöra en hotbild.
I förlängningen tvingar det islamistiska hotet samhället att göra avkall på saker, så som toleransen för religiös tro. Det minsta regeringen kan göra nu är att utvisa dessa imamer som utgör en liten del av en allt för långt gången extremism.