Teorin om allmänningarnas tragedi berättar varför en del naturresurser utarmas. Förklaringen är att en allmänning delas av många och vårdas av ingen. Varje enskild individ tjänar mest på att kortsiktigt maximera sitt uttag ur allmänningen av exempelvis fisk eller skog, innan någon annan hinner före. Vanligtvis betyder det att de starka kan roffa åt sig på bekostnad av de svagare.
Ett område som ägs av någon vårdas däremot i regel, eftersom ägaren har incitament att långsiktigt hushålla med resurserna. Och genom att samhället beskattar arbetets frukter får sedan alla en del av det långsiktiga värdeskapande som äganderätten möjliggör.
Men trots att det under historien har byggts upp en insikt om äganderättens betydelse för att långsiktigt vårda viktiga resurser verkar inte kunskapen få genomslag i framtidsspaningar. Talande för den här strömningen är en aktuell rapport från Kungliga Tekniska Högskolan, KTH. Som Vetenskapsradion i Sveriges radio (28/11) har rapporterat dryftar forskarna i den tanken om att i framtiden kommer enskilt ägande att vara mindre viktigt. Ägandet spås enligt ett scenario, som handlar om kollaborativ ekonomi, att förflyttas från privata och offentliga aktörer till kollektiv.
Det märkliga med den här typen av framtidsspaningar är att det i vissa avseenden bortses ifrån såväl teori som praktik. Allmänningarnas tragedi och kommunistiska samhällsexperiment talar inte för att samhället blir bättre av att det privata ägandet minskar till förmån för kollektivet. Trots det återkommer ofta tanken om att det privata ägandet ska minska när samhället förändras.
KTH-forskarna är inte ensamma om att måla upp en framtid kännetecknad av minskat enskilt ägande. Den svenska regeringen och Europeiska kommissionen har båda tagit initiativ kring så kallad cirkulär ekonomi. I den cirkulära ekonomin är tanken att producenternas ansvar för produkter ska öka och konsumenter i framtiden enbart ska hyra tjänsten att ha exempelvis en telefon eller vinterkängor. När produkten går sönder är idén att företaget som äger den ska ha incitament att laga den och hushålla med resurserna. Men om det verkligen blir bättre resurshushållning av att ägandet flyttar från de många enskilda till troligtvis ett fåtal globala jätteföretag kan ifrågasättas. Centralt styrd planering har inte tidigare visat sig vara höjden av effektivitet.
Samma typ av tänkande finns också bakom ett annat spritt framtidsscenario – det handlar om den så kallade delningsekonomin. I den är tanken att människor delar allt mer på samma resurs, som självkörande bilar, och själva äger mindre.
Om det går att effektivisera resurshushållningen är det bra. Men samtidigt är det märkligt att det mest framgångsrika konceptet för att vårda resurser – det utbredda och starka enskilda ägandet – är det som i många fall ska minskas för att skapa den hållbara framtiden. (SNB)