I offentliga sammanhang har kritik av FN länge varit tabu. FN är av godo, och så var det bra med den saken. Det är ett förtroende som inte går att köpa för pengar. Men det är fullt möjligt att omintetgöra det genom att ägna sig åt idel dumheter. Och det är just vad som har hänt.
Av allt att döma är det praktiskt taget ingen som tar FN på särskilt stort allvar längre, ens i offentliga sammanhang. Inte ens regeringen vars enda utrikespolitiska mål, vid sidan av att begränsa de diplomatiska skadorna som utrikesminister Margot Wallström (S) har orsakat, har varit att Sverige skulle ta plats i FN:s Säkerhetsråd.
Förändringen har givetvis skett gradvis, men den är nära nog fullbordad. Nyligen var nämligen Sverige måltavla för en rapport från FN:s kommitté mot rasdiskriminering. Däri hävdades att Sverige lider av svårartad rasism. ”Sverige stöttar och sporrar rasistiskt hat.” Nära nog att likställa med Sydafrika under apartheidtiden. För att komma till rätta med det föreslås att politiker, tjänstemän och journalister som ägnar sig åt denna utbredda rasism utreds och bestraffas.
Hur reagerade då Sverige på de allvarliga anklagelserna? Med en kollektiv axelryckning. Somliga har sträckt sig till att visst är rasism dåligt. Moderaterna har rakt av sågat rapporten. Det är helt enkelt ingen som tar FN:s arbete på området på allvar längre. Och det på goda grunder.
Kommitténs rapport bygger på inlagor från bland annat Svenska FN-förbundet och Swedish Muslims Cooperation Network. Den senare består till stor del av de islamistiska företrädare som ständigt försöker slå en kil mellan landets muslimer och resten av befolkningen. Såväl FN-förbundet som islamisterna använder sig av samma postkoloniala testuggande som alltid. Mer substantiell än så är inte kritiken. Men FN-kommittén har lagt sin auktoritet bakom den slutliga rapporten.
Dessvärre är det kännetecknande för kvaliteten på mycket av FN:s verksamhet. Sverige är inte fritt från rasism, men det är inte ett rasistiskt land. Det är inte heller Israel, det land som får utstå merparten av FN:s fördömanden – ofta är dessutom avsändarna de värsta diktaturerna och människorättsbrytande nationerna som hämtar legitimitet från sitt deltagande med likasinnade i FN:s olika organ.
FN gräver sakta sin egen grav. Utan omfattande reformer saknar organisationen framtid. (SNB)