Bensinupproret 2.0 samlar över 650 000 människor. De är kassörskor och snickare, bidragstagare och egenföretagare. De kommer från livets alla vägar och från landets alla delar. Och alla har de märkt av effekterna av de höga drivmedelspriserna.
Det borde vara en smal sak att ta deras protest på allvar. Att erkänna att bensin- och dieselpriserna är ett problem för många människor. Självfallet har några reagerat på det viset. Men den sammantagna reaktionen är annorlunda – mörkare.
På sociala medier ser man hur annars intelligenta och medkännande människor öppet hånar Bensinupprorets företrädare och medlemmar. Detta av det enkla skälet att de inte kan uttrycka sig som en bättre bildad storstadsbyråkrat. Poängen är att de skulle vara för obildade för att tas på allvar, för att ha politisk agens. Därför förvägrar man dem deras levda verklighet. Maken till småsint medelklasselitism får man leta länge efter.
Och när många medlemmar rasade mot Södermalmseliten blev de åter hånade. De gjorde misstaget att utgå från att en bättre beställd kvällstidningskolumnist som hånade dem på bästa spaltutrymme som så många journalister bodde på Södermalm i Stockholm. I själva verket bor hon i Kalmar. Men kritiken var fortfarande korrekt, även om den var aningen klumpig. Det är en behändig heuristisk genväg att sammanfatta den samhällsklassen som boende på Södermalm. Alla vet vad man menar.
Felet görs av häcklarna som anser sig ha förfäktat att det är en stad-land-konflikt. Eftersom Kalmar skulle vara landsbygd. Det är direkt obildat. Konflikten som sådan kan bäst karaktäriseras som stående mellan urbana och icke urbana människor. Det urbana livet levs på många platser i Sverige utanför Södermalm. I Kalmar, absolut. Men också i Karlstad, Norrköping och Jönköping. Bekvämligheterna finns nära tillhands. Det kanske inte finns tunnelbana, men kollektivtrafiken är välutbyggd. Den urbana kulturen är inte lika exklusiv där som i centrala Stockholm, men den finns i allra högsta grad.
Skrämmer resten av landet välbemedlade och utbildade människor så till den grad att man måste försöka göra ned den som vägrar knyta näven i fickan längre, som vågat resa sig och säga ”Det här går inte längre!”? Varför? För att de inte har analyserat saken ur alla tänkbara perspektiv? För att de inte skulle kunna föra sig på Nobelfesten?
Bensinupproret är blott en av många missnöjda grupper i samhället. Samma sak kan ses hos exempelvis hemägare som inte får samhällets hjälp på flera dagar när de utsätts för inbrott, hos människor vars vårdcentraler riskerar att lägga ned på grund av regeringens nya skatt på hyrläkare, och hos jägare och skyttar som i åratal har pekats ut potentiella kriminella av Polisen och regeringen. Antingen har man blivit övergiven av staten eller så har man utnyttjats och körts över av den. Ingetdera är hållbart i längden.
Det går att håna och peka finger åt missnöjet. Men det kommer inte att försvinna för det. Det enda sättet att bli av med det är att sluta behandla människor fel.