Efter att Miljöpartiet varit nära att åka ur riksdagen och med ihållande låga förtroendesiffror var det säkerligen ingen som blev förvånad över att Gustav Fridolin den 24 oktober gick ut med att han slutar som språkrör. På partikongressen i maj kommer han således inte att kandidera till posten på nytt, trots att han enligt partiets regler hade fått vara språkrör i ytterligare ett år.
När Fridolin blev språkrör tillsammans med Åsa Romson 2011 efterträdde de Peter Eriksson och Maria Wetterstrand. Som brukligt med nya ledarhöns sätter dessa sin prägel på hela partiet och vilken riktning det tar. Fridolin och Romson, som 2016 ersattes av Isabella Lövin, valde att styra åt vänster, och lämna den förhandlingsvänliga mittenposition från vilken MP kunnat samarbeta med både Alliansen och S.
Även om den nya politiska inriktningen ledde till att partiet för första gången fick sitta i regering, kan vi efter valet 2018 konstatera att summan av vänsterkardemumman knappast blev till Miljöpartiets fördel. Efter en misslyckad regeringstid, då man bland annat tvingades släppa på fredsinriktningen, har många vänsterväljare förlorats till S och V och de mer rationella miljövännerna har framförallt gått till C.
En anledning till att MP gjorde en misslyckad insats i regeringen är Fridolins agerande som utbildningsminister. I strävan att bli något mer än ett enfrågeparti förde han upp utbildningspolitiken som en av Miljöpartiets huvudfrågor, men som minister var hans målsättningar alltför orealistiska. Skolan har efter fyra år i regering fortfarande inte fixats.
Miljöpartiets ras i opinionen beror dock inte bara på egna misslyckanden, utan på att de andra riksdagspartierna, oavsett vad MP säger, skaffat en väl genomarbetad miljöpolitik. Miljöpartiets ursprungliga roll gick i mångt och mycket gick ut på att med symboliska förslag sätta miljön på agendan. Där lyckades partiet så väl att de politiska frågorna inte längre står mellan miljöhänsyn eller inte, utan mellan olika sätt att ta hänsyn till miljön.
Men MP har trots den nya miljöpolitiska spelplanen inte velat överge det tidigare vinnande konceptet med symbolpolitik – förslag som ofta gör livet svårare för både människor och djur, utan att nödvändigtvis göra miljön bättre på det stora hela. Ett tydligt exempel är energifrågan, där MP är helt emot kärnkraft trots att den behövs för att tillgodose energibehovet i ett allt mer elintensivt samhälle. Samma ologiska resonemang finns när MP gör det dyrare och svårare att ta sig fram med bil, i stället för att göra själva bilåkandet mer miljövänligt och på så vis ta hänsyn till de människor som inte har något annat alternativ.
Det är tydligt att Miljöpartiets vänsterorientering har varit till dess nackdel. För att partiet ska kunna återta den pragmatiska mittenpositionen krävs att Fridolins efterträdare som det manliga språkröret har just en sådan ambition. Där finns ett tydligt utrymme att fylla i svensk politik, vilket allt fler inom partiet också verkar ha insett. (SNB)