På Förintelsens minnesdag den 27 januari uppmärksammades nazisternas folkmord som pågick under andra världskriget. De historiska tillbakablickarna tenderar dock att förekomma på många fler dagar, och dessvärre inte alltid på ett rimligt sätt.
Hos alltför många är frestelsen stor att använda Förintelsen som en jämförelse med andra brott och katastrofer, möjligen för att Förintelsen med rätta förknippas med de obehagliga känslor man vill framkalla. Det kanske mest kända exemplet är det tidigare miljöpartistiska språkröret Åsa Romsons uttalande 2015 då hon jämförde förintelselägret Auschwitz med de båtflyktingar som dött på Medelhavet.
Oavsett om man vill likställa eller bara sätta en händelse i perspektiv är det olämpligt att använda Förintelsen som en mätsticka för avskyvärda händelser. Effekten blir antingen att Förintelsen förringas, eller att andra brott och katastrofer förminskas i dess skugga. Att något kan jämföras med nazisternas folkmord är knappast heller ett kriterium för att vi ska tycka att något är förfärligt.
Vad som däremot bör uppmärksammas i samband med Förintelsens minnesdag är den antisemitism som fortfarande lever. Enligt en studie av EU-myndigheten FRA (2018) uppger nio av tio svenska judar att antisemitismen har förvärrats. Vissa drar paralleller mellan dagens Sverige och 1930-talets Tyskland, men skillnaderna mellan nu och då är samtidigt betydande.
En av anledningarna till det är att den antisemitism som förekommer i dagens Sverige inte enbart kommer från vit makt-rörelsen, utan i stor utsträckning också från vissa muslimska grupper där antisemitism är en djupt rotad föreställning. Det har dock visat sig vara betydligt svårare för samhället att fördöma den muslimska antisemitismen, antagligen på grund av att muslimer själva tillhör en grupp som i bland utsätts för diskriminering och trakasserier i Sverige.
Arbetet mot antisemitism måste dock vara detsamma oavsett vem som sitter på åsikterna. Framförallt måste politiker på både nationell och lokal nivå våga driva frågan även då det är obekvämt och kan göra människor arga – inte bara för att vinna godhetspoäng i det offentliga samtalet.
I regeringsförklaringen framhärdade statsminister Stefan Löfven (S) att antisemitismen ska belysas och bekämpas, bland annat genom att ungdomar ska få möjlighet att besöka Förintelsens minnesplatser i Europa.
Samtidigt utgör överenskommelsen mellan regeringen och C och L ett eventuellt hot mot judar, om den blir verklighet, eftersom den inkluderar ett etableringsstopp för konfessionella friskolor. Det är inte bara fel ur principiell synpunkt, utan även för att judiska skolor innebär en trygghet för de judiska barn som riskerar att utsättas för antisemitiska trakasserier på andra skolor.
Att bekämpa antisemitism på idéplanet är viktigt, men medan den fortfarande finns måste judar kunna skydda sig, och skyddas, från trakasserier, hot och våld. (SNB)