Företagsjakten inom vården

Civilminister Ardalan Shekarabi, finansminister Magdalena Andersson och socialminister Annika Strandhäll  när de nyligen presenterade ett förslag på temat privatiseringar i vården.

Civilminister Ardalan Shekarabi, finansminister Magdalena Andersson och socialminister Annika Strandhäll när de nyligen presenterade ett förslag på temat privatiseringar i vården.

Foto: Erik Simander / TT

Ledare2018-08-20 06:00
Detta är en ledare. Enköpingspostens ledarsida är oberoende liberal.

Socialdemokraterna fortsätter att leverera vallöften på löpande band i hopp om att valet verkligen ska bli en folkomröstning om välfärden. Ett förslag handlar om att stoppa privatisering av vården genom att bland annat förhindra nya privatiseringar av akutsjukhus. Ett annat inkluderar ett kommunalt veto mot överetableringar i hemtjänsten. Att regeringens förslag om vinstbegränsning, som i praktiken är ett vinstförbud, för företag inom skola och omsorg redan röstats ned i riksdagen avskräcker uppenbarligen inte S från att fortsätta driva frågan och även vilja jaga företag inom sjukvården.

Jakten på företagande inom välfärden drivs dock ännu längre av Socialdemokraterna, som även siktar in sig på så kallade stafettläkare. Det handlar om läkare och annan vårdpersonal som tillfälligt tas in då ordinarie personal inte räcker till. Den inhyrda personalen är oftast anställd av ett bemanningsföretag, som kan ta bra betalt av vårdinrättningen för att hyra ut läkare och sjuksköterskor vid personalbrist – vilket i många fall också leder till högre lön för stafettläkarna själva.

För att minska beroendet av inhyrd vårdpersonal vill Socialdemokraterna bland annat höja statsbidragen så att 14 000 personer kan anställas inom vården och stärka patientens rätt till en fast läkare. Värt att notera är att inget av S förslag angriper stafettläkarna direkt, utan i stället handlar om att stärka vårdens resurser så att de inhyrda läkarna och sjuksköterskorna blir färre.

Det stämmer att den inhyrda personalen kostar landstingen stora summor pengar, och det är ett problem att bristen på ordinarie personal på många håll lett till ett beroende av de dyra stafettläkarna. Att som patient hela tiden mötas av en ny läkare är inte heller önskvärt. Men precis som Socialdemokraterna indirekt konstaterar, genom att inte föreslå ett direkt förbud, är det inte stafettläkarna i sig som är problemet. I stället handlar det om att landstingen inte är tillräckligt attraktiva arbetsgivare, samt att det råder allmän brist på vårdpersonal i Sverige.

Det är snarare så att stafettläkarna blir en sista livlina för landstingen eftersom vårdinrättningarna inte klarar av att fylla sitt personalbehov. Hyrpersonalen gör således skäl för sina kostnader, eftersom alternativet är omfattande personalbrist. Om den privata vården dessutom begränsas, som Socialdemokraterna vill, kommer behovet av dessa tjänster sannolikt att öka ännu mer, eftersom patienttrycket på den offentliga vården då ökar.

Ändå väljer alltså Socialdemokraterna att angripa stafettläkarna i sin retorik. Partiet visar därmed ännu en gång att det sätter kampen mot företagande i välfärden före kvalitet i vården. Om S verkligen hade prioriterat det senare hade det sett minskat beroende av stafettläkare som en välkommen effekt av satsningarna, och inte som ett mål i sig. (SNB)