Efter att två kippabärande män nyligen attackerades fysiskt i den trendiga stadsdelen Prenzlauer Berg i Berlin har fördömandena stått som spön i backen. Tysklands förbundskansler Angela Merkel hör till de många som har förklarat att antisemitism aldrig får accepteras.
Slika uttalanden är förstås bra. Men vad gör de för den som blir misshandlad samtidigt som gärningsmannen ropar ”yahudi”, arabiska för jude, mot en? Lika lite som de judiska barnen som mobbas i tyska skolor på grund av vilka de är kan glädja sig åt den stora enigheten kring att antisemitism är oacceptabelt.
Detta fick Josef Schuster, ledare för Centralrådet för judar i Tyskland, att rekommendera judar att inte bära judiska symboler såsom kippan. Helt enkelt för att skydda sig själva från övergrepp. Det har mötts av kraftig kritik från bland annat ordföranden för European Jewish Association, rabbinen Menachem Margolin, och Israels chefsrabbin David Lau som menar att judar ska kunna visa sina attribut med stolthet.
Detta är knappast ett problem enbart för Tyskland. Det är i minst lika hög grad ett problem i övriga västeuropeiska länder, kanske särskilt i Sverige. Här har vi till exempel länge avsiktligt blundat för konsekvensen av en stor invandring av människor som har växt med upp med institutionaliserade antisemitiska stereotyper.
Ingenting görs åt de tydliga problem som hela tiden manifesteras i hotfull, fysisk form. Men man kan vara säker på att det efter varje attack kommer en lång rad fördömanden. Vi har blivit väldigt bra på att fördöma antisemitism. Åtminstone efter våldsdåd. Och när politiker träffar judar i enrum. Men det är sällsynt att ämnet kommer på tal när politiker träffar människor från de grupper där antisemitismen växer och frodas.
Och det är minst lika mycket som något annat skäl nog att glädjas åt att Israel nu kan fira 70 år. Det är mer än en osannolik framgångssaga och Mellanösterns enda demokrati. Israel är också viktigt för att det är en judisk stat. Israel är det enda land som aldrig nöjer sig med att fördöma antisemitism bara för att sedan låta allting fortgå som vanligt. Israel är besjälat av uppgiften att se till att judar faktiskt är säkra.
Och det har varit framgångsrikt. Trots konstant raketbeskjutning och terrorattacker är Israel en sällsynt trygg plats. För alla som befinner sig där, men givet hur det ser ut i resten av västvärlden särskilt för judar. Det är en plats där ingen behöver utstå glåpord och hot om fysiskt våld bara för att de klär sig judiskt, för att de bär en davidsstjärna om halsen eller en kippa på huvudet.
Den 14 maj är det 70 år sedan Israels självständighet förklarades. Att det finns en plats där judar verkligen kan vara trygga är något som bör firas av alla. Särskilt om vi inte kan åstadkomma mer än fördömanden själva. (SNB)