För 35 år sedan, den 4 oktober 1983, demonstrerade runt hundratusen personer mot löntagarfonderna. Folk från hela landet tog sig till Stockholm för att delta i protesterna mot fondsocialismen.
Sedan dess har mycket hänt. Vi tänker oss att tidsandan har ändrats. Att den strid som togs då tydligt visade att det inte finns någon folklig förankring för att socialisera näringslivet. Och att i Sverige – historiskt format av självägande bönder – har varken staten eller facken någon rätt att skörda frukten av generationers slit för att i stor skala ta över privata tillgångar.
Men övertygelsen om att de värsta hoten mot äganderätten i dag är bortförda från den politiska agendan bedrar. Snarare är det som författaren William Faulkner har beskrivit: ”Det förflutna är aldrig dött. Det är inte ens förflutet.”
I den svenska skogen lever idéer som påminner om löntagarfonderna. För en tid sedan föreslogs i en rapport från Expertgruppen för Studier i Offentlig ekonomi, ESO, att skogsnäringen skulle beläggas med en ”naturvårdsavgift”. Pengarna skulle läggas i en fond, vars medel används för att bilda naturreservat och biotopskyddsområden. Alltså skulle näringslivet medfinansiera att staten tar kontroll över privat mark. Ett tydligare exempel på att fondsocialismens spöke har återvänt lär vara svårt att tänka sig.
ESO-rapporten har dock inte uppstått ur ett vakuum. Marken kan sägas ha beretts för ett sådant här förslag under längre tid. Med små steg har äganderättens betydelse nedvärderats.
Ett exempel på ett utspel som kan ha flyttat debatten var det som sju forskare gjorde på Dagens Nyheters debattsida (12/4 2017). De skrev att ett kostnadseffektivt sätt att skydda rödlistade arter är att klassa ett område som nyckelbiotop. Men det är bara för staten som agerandet är billigt, eftersom det ofta är markägaren som får ta kostnaden.
Det går dock att invända att det vi ser i skogen inte helt kan jämföras med löntagarfonderna. Snarare kan det handla om att skogsnäringen behöver anpassa sig till miljömålen. En närmare granskning ger dock att det bakom de vällovliga målen kring miljö- och naturvård finns en ideologisk kärna som påminner om löntagarfonderna – det finns en vurm för ökat statligt ägande, trots att staten genom bland annat Sveaskog redan är landet största markägare.
Miljöpolitiska mål anknyter direkt till hur mycket mark som har klassats som skyddad natur – vilket i stort innebär ökad statlig kontroll eller statligt ägande. Men bara för att ett naturområde är under statlig kontroll betyder det inte att den värdefulla naturen förblir värdefull, för det krävs i de flesta fall skötsel.
Skötsel av natur är dock ett område som det inte har lagts lika mycket krut på. Något som är märkligt eftersom det i många fall är nödvändigt för att bevara områdenas naturvärden.
Den svenska fixeringen inom miljö- och naturvården vid statlig kontroll av mark kan på så vis ses som uttryck för något mer än miljöhänsyn. Det finns ett drag av fondsocialism som lever kvar. (SNB)