Finanspolitiska rådets kritik av regeringens sätt att hantera finanserna väntas varje år i maj. Bland annat bedömer rådet om finanspolitiken är långsiktigt hållbar, om de budgetpolitiska målen nås och hur inriktningen förhåller sig till konjunkturutvecklingen. Slutsatsen i år är att den förda politiken visserligen är förenlig med överskottsmålet på lång sikt, men att regeringen är alltför optimistisk i sina kalkyler och att sparandet inte varit tillräckligt under högkonjunkturen. Rådet rekommenderar till och med att arbetslöshetsmålet skrotas, eftersom det inte kommer att nås.
Kritik och uppmaningar från en expertmyndighet bör tas på allvar. Men finansminister Magdalena Andersson (S) avfärdar tvärtom Finanspolitiska rådet. Hon värjer sig med att myndigheten kommer med samma negativa visa varje år. Det är dock inte så konstigt, eftersom Andersson och regeringen hela tiden fortsatt att göra det som rådet uppmanat dem att sluta med. Om kritiken då upphörde vore det tvärtom oroväckande.
Till skillnad från finansministern har Finanspolitiska rådet också förmåga till självkritik. Eftersom kritiken mot statsminister Stefan Löfvens (S) regering varit omfattande och återkommande tog rådet initiativ till att utreda om dess senaste rapporter varit mer kritiska, och mindre neutrala, än mot den tidigare Alliansregeringen. Uppdraget gavs till Anna-Malin Karlsson, professor i svenska språket vid Uppsala universitet.
Karlsson publicerade nyligen sitt resultat, som visar att Finanspolitiska rådet inte alls har särbehandlat finansminister Andersson negativt. Antalet uppmaningar och rekommendationer till regeringen i rådets rapporter har ökat, men det betyder alltså inte att myndigheten drar åt ett visst håll politiskt. Det är snarare enklare för regeringen att ändra sin finanspolitik till det bättre när myndigheten rekommenderar konkreta åtgärder.
Det hör dock inte till regeringens invanda mönster att respektera expertmyndigheters rekommendationer. Den behandling som nu ges Finanspolitiska rådet är till exempel densamma som Lagrådet upplevt flera gånger. Och beteendet är allvarligt. Till skillnad från den politiska oppositionen, som ju konkurrerar om regeringsmakten, finns expertmyndigheterna där enbart för att uppmärksamma misstag och felaktigheter som regeringen inte själv lagt märke till – eller ignorerat. Deras bedömningar borde uppskattas av regeringen.
Det finns således inget förnedrande i att ta till sig av Finanspolitiska rådets kritik, utan det är snarare ett bevis på att regeringen månar om statsfinansernas långsiktiga hållbarhet. För den som hellre exploaterar högkonjunkturen för att spendera stort och höja bidrag under ett valår är dock rådet ett störande inslag. (SNB)