Med mindre än två månader kvar till valet är Feministiskt initiativ alltjämt det utmanarparti med störst chans att ta sig in i riksdagen. En riktigt bra slutspurt kan fortfarande göra att partiet tar sig över spärren.
För att lyckas måste FI komma åt en än högre grad av Miljöpartiets väljare. Det är långt i från omöjligt. MP:s väljare är mer missnöjda än andra med sitt valda parti och det har de skäl till. Ur miljöpartistisk synvinkel har mandatperioden varit en katastrof. Visst, partiet har fått sitta i regeringen. Men Vänsterpartiet har fått igenom mer av sin politik. MP:s språkrör har gång på gång tvingats till förnedringens gräns när de tvingats försvara regeringens politik.
Därtill var MP inte själva beredda på regerandets ansvar. Uttalanden om att fixa skolan på 100 dagar skvallrar tydligt om detta. Visst har man lyckats stänga ett par kärnkraftverk och få till en självhöjande bensinskatt, men i övrigt är det bara symbolpolitik som återstår. Och det tyska brunkolet såldes i stället för att lämnas i marken.
Nog finns det en grupp kärnväljare, men missnöjet är så pass utbrett att det kan bli den språngbräda FI behöver. Och det är nu eller aldrig för Gudrun Schyman och hennes feminister. Den stora feministiska vågen håller på att passera, andra frågor tar över agendan. Når inte FI fyra procent i detta val kommer det nog aldrig att ske.
Partiet dras ned av sitt socialistiska ursprung. Det är dock länge sedan FI:s politik kretsade kring produktionsmedel. Numera är det mer av flummig livsstilsidentitetspolitik som gäller. För många skulle FI kunna bli det som MP aldrig blev. Byggstenarna finns där.
Båda partierna enas kring ett ohälsosamt förakt för sunda finanser. De ser inga problem med att belåna staten för vad de själva anser vara viktiga projekt. Partierna delar också en ur borgerlig synvinkel sällsynt naiv säkerhetspolitik, som kretsar kring tankar om samförstånd och kräleksfullt bemötande av människor som vill oss illa. Både FI och MP har också gjort stor sak av antirasismen som politisk fernissa. Den sitter lika löst på FI som på MP vilket visade sig nyligen när en av FI:s riksdagskandidater förklarade att hon ville tömma Israel på judar. Hon får givetvis fortsätta sin kandidatur. Det viktiga för FI, precis som för MP, är att det känns som att man gör något bra.
Det finns två stora skillnader mellan partierna. Den första är hjärtefrågan. MP har onekligen ett kraftigare miljöfokus än vad FI har och vice versa i förhållande till feminismen. Men feminismen har alltid varit en del av miljöpartisternas identitetspolitiska vurm och om FI bara betonar sin miljöpolitik något mer kan saken vara avgjord.
Den stora skillnaden är nämligen Gudrun Schyman. Hennes erfarenhet kan MP fortfarande inte mäta sig med ens efter en mandatperiod som regeringsparti. Får hon chansen kan Schyman ge de identitetspolitiska ivrarna det de vill, nämligen politiska framgångar.
En sak är säker. Räkna med att många som har röstat MP redan har bokat in FI:s homepartyn.