Med rubriken ”Landsbygden betalar för skattesänkning i storstäderna” presenterar SVT (6/3) ett delvis missvisande inslag om landets kommunala fastighetsavgifter. Inslaget visar att avgifterna för fastighetsägare i framförallt glesbygdskommuner har blivit högre jämfört med den statliga fastighetsskatten som avskaffades 2008. Samtidigt har avgifterna för fastigheter i storstäder minskat i samma jämförelse.
Bilden som SVT förmedlar är dock grovt förenklad. Den numera avskaffade fastighetsskatten låg på en procent av fastighetens taxeringsvärde och pengarna gick till staten. Det innebar att hus i glesbygd med generellt lågt taxeringsvärde kostade betydligt mindre i skatt än en högt värderad villa i storstaden, vars belopp kunde ligga på tiotals tusen kronor om året. För en person vars fastighet plötsligt ökade i taxeringsvärde, till exempel om grannen sålt sitt hus, kunde avgiften dessutom stiga så mycket att vissa var tvungna att sälja sina föräldrahem.
När den kommunala fastighetsavgiften i stället infördes lades den på 0,75 procent av taxeringsvärdet för småhus, och dessutom med ett tak som vid deklarationen 2019 ligger på 7 812 kronor. Att summan att betala för högt värderade fastigheter i många storstadskommuner har minskat sedan skatten togs bort beror således på att takbeloppet stoppar orimligt höga kostnader för ägaren.
Det rimliga med fastighetsavgiften är att den går till den kommun som fastigheten ligger i. För det är just kommunerna som står för en stor del av den service som hus kräver, såsom räddningstjänst, snöröjning och gatubelysning. Sådant var kommunerna tidigare tvungna att enbart bekosta med skattepengar från invånarna. Personer som bodde i storstäder men ägde sommarhus på landsbygden slapp på så vis bidra till kommunen, eftersom deras fastighetsskatt för huset gick till staten.
Med den kommunala fastighetsskatten måste även utsocknes bidra till den kommunala service som är förknippad med huset. Den som flyttar från landsbygd till storstad men behåller fastigheten i byn lämpar alltså inte över kostnad för snöröjning på de grannar som bor kvar.
Rimligtvis borde glesbygdskommunernas kostnader för service också vara något högre med större avstånd, medan husägare i städerna bor tätare och fler således delar på ljuset från samma gatlykta.
Ska något ändras så är det inte att återinföra fantasibeskattning till staten utan snarare att öka kopplingen till de kommunala kostnaderna för fastigheten. Till exempel kan kommunerna få sätta avgiftsbeloppet inom ett visst spann, och möjligen frikoppla avgiften från taxeringsvärdet. Den kommunala servicen blir knappast dyrare bara för att en fastighet värderas högre.
Fastighetsavgiften innebär inte att landsbygden betalar för skattesänkning i storstäderna. Pengarna går direkt till kommunerna, och påverkar inte varandra. På så vis har kommunerna fått en ny och välbehövlig inkomst, utan att behöva höja skatten. (SNB)