Efter mötet mellan den amerikanske presidenten Donald Trump och EU-kommissionens ordförande Jean-Claude Juncker är sojabönor ordet på mångas läppar. Enligt den överenskommelse som mötet ledde fram till åtar sig nämligen EU att importera mer sojabönor från USA, samt flytande naturgas, LNG.
Överenskommelsen innebär att förhandlingar inleds mellan EU och USA med målet att de tullar som införts av båda parter under handelskonflikten ska tas bort. Parterna ska dessutom verka för att minska handelshinder överlag för bland annat läkemedel, tjänster och industrivaror – dock inte inom bilbranschen.
Det enda verkligt konkreta i överenskommelsen är således att EU ska importera sojabönor och naturgas, något som främst är till USA:s fördel. I utbyte kan inte USA införa tullar på bilar, vilket Trump har hotat med, utan att bryta förhandlingarna. Den enda direkta vinsten för EU är alltså att ytterligare tullar avvärjts, medan USA lovats utökad export av sojabönor och naturgas.
När det gäller sojabönorna blir exporten till Europa ett sätt för Trump att hantera de nya tullar som Kina satt upp på varan, samtidigt som den amerikanska produktionen ökat. För EU:s del är åtagandet däremot mycket märkligt. Unionen kan knappast bestämma att medborgarna nu ska köpa mer sojabönor, eller att företagen för den delen ska importera dem från USA i stället för något annat land. Alternativet är att EU köper in sojabönor för egna pengar, men det skulle säkerligen bara leda till att fler länder vill lämna unionen.
Löftet att importera mer naturgas från USA är också det svårt att uppfylla för EU, eftersom det är upp till varje medlemsstat att exempelvis bygga fler LNG-terminaler. EU kan dock ha visst inflytande genom att erbjuda ekonomiskt stöd till detta. Om så mot förmodan sker i till exempel Tyskland vore det förvisso positivt på flera plan, eftersom den amerikanska naturgasen då konkurrerar med den ryska, vars ledningar i Östersjön utgör ett försvarspolitiskt hot. Det minskar också Rysslands möjligheter att använda naturgasen för att påverka EU-länder som är beroende av den.
För svensk del hade det varit välkommet om överenskommelsen hade inkluderat export av bilar till USA. I stället lämnas just bilar utanför målet om att minska handelshinder för industrivaror. Att hotet om nya tullar tills vidare är avvärjt är en klen tröst för den europeiska bilindustrin.
Trots att överenskommelsen på många sätt är vag och lätt att dra sig ur, och att EU knappast har befogenhet att uppfylla sina åtaganden om sojabönor och naturgas, menar många att den är ett stort framsteg. Och om alternativet hade varit ett handelskrig är det naturligtvis så, men utöver det finns ingen anledning att jubla. EU köpte sköra löften och betalar med sojabönor unionen nu måste övertyga oss om att vi behöver.