När det handlar om kvinnodagen, som i dag, handlar det allt som oftast också om jämställdhet. Hur kan vi, och bör vi, säkerställa att de historiskt förtryckta kvinnorna har lika möjligheter som männen? Dessvärre tenderar de som engagerar sig i frågan att tala mer om kampanjer, kvotering och subventionerade mensskydd än om faktiska problem som särskilt drabbar kvinnor.
Ett sådant problem syns tydligt i Nationella trygghetsundersökningen, som genomförs av Brottsförebyggande rådet. I den senaste undersökningen (15/1) svarade 36 procent av kvinnorna att de känner sig otrygga ute en sen kväll, jämfört med 19 procent av männen. Sedan 2015 har den oron dessutom ökat rejält. Detta problem kan enbart lösas genom ökad närvaro från Polis och övriga rättsväsendet, så att kvinnor, och även män, slipper utsättas för trakasserier, hot och våld.
En annan praktiskt betydelsefull fråga för kvinnor är ersättningssystemet under slutet av och efter en graviditet. I stället för att den som inte har ett tungt jobb, vilket ger rätt till graviditetspenning, ska behöva sjukskriva sig eller ta ut föräldrapenning i förskott bör en generell graviditetspeng införas. På så vis undviks en situation då kvinnor senare i livet har svårare att få jobb på grund av en sjukdomshistorik som till viss del beror på graviditetsbesvär. Inom mödravården finns även problem åt andra hållet då männen ibland åsidosätts enligt tanken att detta är kvinnans ärende.
Detta är problem som helt eller i huvudsak drabbar det ena könet, men som samtidigt faller under generella principer inom det aktuella området. Ingen ska behöva vara orolig för att gå ut på kvällen, ingen ska behöva sjukskrivas för något som inte är en sjukdom och ingen förälder ska åsidosättas av vården under och efter en graviditet.
De aktuella problemen löses också bäst av Polisen respektive vården, och inte av ministrar eller myndigheter som ansvarar för jämställdhet generellt. Deras arbete utmynnar inte sällan i tandlösa kampanjer med syfte att medvetandegöra ett visst problem.
Till exempel är Jämställdhetsmyndigheten en av upphovsmännen till kampanjen Svartsjuka är inte romantiskt, som handlar om våld i ungas partnerrelationer. Det är måhända inte oviktigt att synliggöra problemet, men kampanjen försvagas av att det inte finns ett fullt fungerande rättsväsende som förmår lagföra alla förbrytare. Och varandes en begränsad resurs bör skattepengar prioriteras till det senare.
Det är lätt att vilja slå tillbaka mot förtryckande normer med aggressiva kampanjer, positiv särbehandling av kvinnor och revolutionsartade rörelser mot män såsom Metoo. Men med sådana metoder får vi bara reaktioner och motreaktioner, och ingen verklig jämställdhet där kön inte spelar någon roll för en persons möjligheter i samhället. Därför bör jämställdheten vara ett betydande element i enskilda sakfrågor, i stället för ett särintresse. (SNB)