Under de tre sista dagarna i oktober intog Nordiska rådet riksdagens lokaler i Stockholm. Sessionen, den 71:a i ordningen, gav utrymme för diskussioner och beslut om vad det nordiska samarbetet ska prioritera framöver. Föremål för diskussion var, inte helt överraskande, den nyligen antagna visionen att Norden ska vara världens mest hållbara och integrerade region 2030. Frågor som inom det prioriteras är klimat, konkurrenskraft och social hållbarhet.
Visionen förutsätter att resten av världen inte sköter sitt motsvarande arbete lika väl. Att alla nordiska länder är med på att ha höga ambitioner är visserligen positivt, men frågan är vilken relevans arbetet med miljö och sociala frågor har för just Nordiska rådet.
Den kanske största nyttan, som också tog visst utrymme under sessionen i Stockholm, är att ländernas företrädare kan styra varandra i rätt riktning på miljöområdet. Kritik kan riktas mot länder som struntar i vissa klimatåtgärder och även mot de, bland annat Sverige, som lägger mycket resurser på ineffektiva insatser.
Utöver utbyte och eventuella gemensamma insatser är det dock knappast optimalt att bedriva arbete för klimat och social hållbarhet genom just Nordiska rådet. Varje land har nationella regelverk och strategier, och de internationella klimatsamarbetena sätter redan mål för planeten. Samma sak gäller för exempelvis sociala frågor, som huvudsakligen är nationella angelägenheter. Inget av detta är således avhängigt Nordiska rådets uppmärksamhet.
 

En rimligare fråga att prioritera är försvarssamarbetet, som Nordiska rådet 2017 beslutade att stärka. De nordiska ländernas geografiska närhet till varandra gör det både praktiskt och högst önskvärt för oss att samarbeta på det området. Som Hans Wallmark, Nordiska rådets president och Moderaternas utrikespolitiske talesperson, påpekade under sessionen: vi måste fylla vår del av världen med vår närvaro och vår agenda.
Annat som är avhängigt det nordiska samarbetet är våra öppna gränser inom Norden. Här finns fortfarande onödiga hinder att ta bort. Under debatten i Stockholm uppmärksammades frågan om fler gränsöverskridande tågavgångar och e-legitimation som gäller i hela Norden. Från färöiskt håll vädrades dessutom en rimlig önskan om att deras körkort ska erkännas och kunna bytas mot de nationella i Sverige och Finland, då en färöisk medborgare flyttar dit.
 

Det är också inom de mer handfasta, ofta uteslutande administrativa, frågorna som direkt förändring kan ske genom nordiskt samarbete. Men så snart det handlar om mer diffusa och avlägsna målsättningar, som att bli världens mest hållbara region om ett decennium, är risken att stora ord stannar just där.
Under debatten ifrågasatte många förmågan för ansvariga politiker att gå från stora ord till handling. Det nordiska samarbetet måste vara aktuellt under hela året.