För att minimera effekterna på klimatet måste vi begränsa höjningen av jordens medeltemperatur till 1,5 grader över förindustriella nivåer. Detta konstaterar FN:s klimatpanel IPCC i sin senaste rapport. För att klara det måste de globala utsläppen minska rejält innan 2030, är bedömningen.
Rapporten är ett användbart underlag för nya globala beslut, men blir dessvärre också ytterligare bränsle till den klimatpanik som alltför ofta tar sig uttryck i den svenska politiken. Medvetenheten om den globala uppvärmningen och ambitionen att sänka utsläppen har under Löfvenregeringen främst kanaliserats i reformer som flygskatt och självhöjande bensinskatt.
Om vi på ett effektivt sätt vill minska utsläppen måste vi börja med att inse att väldigt få är beredda att sänka sin levnadsstandard och till exempel låta bilen stå. Att försöka backa utvecklingen genom att straffbeskatta bilåkande leder till den allmänna slutsatsen att en miljövänlig vardag innebär uppoffringar, att behöva avstå från saker som gör livet möjligt att leva för många. Den uppfattningen är ett hinder för den gemensamma ambitionen att minska utsläppen och bidra med det som levnadsstandarden tillåter.
En viktig pusselbit för att nå dit är att förändra innebörden av den så kallade omställningen. En framskyndad sådan har flera negativa konsekvenser för både människor och klimatet. Vi bör till exempel inte göra det lönsamt att direkt skrota sin gamla bensinbil och köpa en ny elbil, eftersom biltillverkningen i sig har negativa effekter på klimatet. Omställningen bör i stället ske successivt när den tekniska livslängden för befintlig infrastruktur löpt ut.
Den kanske största målkonflikten som finns i det globala arbetet för att minska klimatpåverkan är nedmonteringen av kärnkraft. Vi vet med säkerhet att elektricitet kommer att behövas i betydligt större omfattning för att driva de maskiner och fabriker som i dag går på fossila bränslen. Om vi samtidigt ska kunna fasa ut exempelvis kolkraftverk blir kärnkraften oumbärlig.
Detta bekräftas också av IPCC-rapporten, som ger utökad kärnkraft en stor roll i planen för att begränsa den globala uppvärmningen. Om man ska lita på rapportens beräkningar har vi 10–20 år framöver då vi måste låta rädslan för ett osannolikt kärnkraftshaveri stå tillbaka för att förhindra de garanterade klimateffekterna om vi ignorerar behovet av kärnkraftsel.
På sikt behöver vi också ersätta befintliga kraftverk med nya, så kallade fjärde generationens kärnkraftverk.
En strategisk omställning där vi prioriterar de viktigaste åtgärderna är det enda sättet att effektivt minska utsläppen och begränsa den globala uppvärmningen. Paniken måste ersättas med förståelse för människors villkor. I detta ingår också att väga av hur mycket de länder som nu reser sig ur fattigdom ska bidra till arbetet.
Utan en sansad strategi riskerar de återkommande klimatlarmen att tas på allt mindre allvar. (SNB)