Vi går i budgetnyheternas tider. Årets ekonomiska vårproposition och vårändringsbudget lämnas till riksdagen måndagen den 16 april – och nästan varje dag presenterar regeringen satsningar ur densamma. Satsningar kan dock vara att ta i. Först var det 10 miljoner kronor till barn och ungas idrottande. Sedan var det 70 miljoner kronor till fritidsgårdar. Nu är det 50 miljoner kronor till läsning och böcker i förskolan.
Det kan låta som mycket pengar. I nästan alla andra sammanhang är det naturligtvis det. I termer av offentliga utgifter är det dock småslantar. Satsningarna tillsammans utgör inte ens en promille av den nästan en biljon kronor stora statsbudgeten. Inte heller mättar de många munnar. När 10 miljoner kronor ska delas ut till idrottsrörelsens tre miljoner medlemmar och 20 000 föreningar – efter att först ha slussats igenom byråkratin – blir det bara fråga om några kronor och ören. Detsamma gäller de satsningar som genom Statens kulturråd eller Myndigheten för ungdoms- och civilsamhällesfrågor ska fördelas mellan landets 290 kommuner.
Den trohjärtade skulle säga att regeringen åtminstone har ett nobelt uppsåt. Vem tycker inte om fler böcker till förskolebarn? Den krassa verkligheten är dock även att det ger publicitet under ett valår. Genom att strössla ut satsningarna under olika dagar och på olika områden kan man framställa sig själv som alla goda gåvors givare.
Problemet är att satsningarna är så små att de i praktiken lika gärna hade kunnat vara ogjorda. De löser inga problem och gör i princip ingen skillnad för människor ute i verkligheten.
Politik handlar som bekant om att försöka uppnå vissa mål med begränsade resurser. Varje investering omöjliggör alla alternativa sätt att använda de investerade pengarna. Många mindre satsningar omöjliggör en större. Särskilt i en tid då ett antal grundläggande samhällsfunktioner inte fungerar som de ska bör detta vara en fundamental insikt för både politiker och medborgare. Tillsammans i en enda insats hade de miljoner kronor som nu strösslas över diverse verksamheter kunnat göra riktig skillnad någonstans.
Det finns dessutom ett ännu större problem – vilket är att utgiftsökningarna tenderar att permanentas i statsbudgeten. Det är farligt när vi av olika skäl inte har en aning om vilket reformutrymme som kommer att finnas de nästkommande åren. Ett sådant skäl är Storbritanniens utträde ur EU som gör att kommissionen vill höja Sveriges och andra länders avgifter till unionen. Tyvärr tror inte regeringen att medborgarna svarar lika bra på ansvarstagande som på effektsökeri. Det säger en hel del om vilken sorts valrörelse vi kan se fram mot. (SNB)