Frågan om arbetsgivare kan förvägra en person en anställning för att han eller hon på religiösa grunder inte vill skaka hand har diskuterats titt som tätt. Nu har Arbetsdomstolen, AD, i ett sådant fall slagit fast att det handlar om indirekt diskriminering, med hänvisning till Europakonventionen. Det innebär att ett Uppsalabaserat företag måste betala skadestånd till den muslimska kvinna som var på en anställningsintervju 2016.
Till att börja med är domen över huvud taget tveksam, med en överdriven tolkning av Europakonventionen som grund. Anledningen till att företaget efter en intervju avbröt rekryteringsprocessen med kvinnan var att hon ville skaka hand med kvinnor, men inte med män. Därmed bröt hon mot företagets policy som kräver att män och kvinnor på arbetsplatsen ska behandlas lika.
Denna avvägning borde stå ett företag fritt att göra, inte minst med tanke på att detta företag har stränga regler just för att dålig stämning eller konflikter inte ska uppstå i den mångkulturella personalstyrkan. Den som väljer att sätta religiösa levnadsregler framför sitt arbete – vilket inte är fel att göra – måste dock även räkna med något begränsade möjligheter att hitta ett jobb. Att kvinnan i rättsfallet nu fått ett annat jobb visar att det inte heller är ett oövervinnerligt hinder för denna grupp muslimer på arbetsmarknaden.
Att AD nu klassat detta som diskriminering kommer dock knappast att göra det lättare för muslimer och andra som inte vill ta personer av motsatt kön i hand att få jobb. I stället för ett tydligt nej vid anställningsintervjun finns en risk att det skapas en beröringsskräck gentemot muslimer i allmänhet. Det företag som av fullt rimliga skäl vill att alla anställda ska kunna handhälsa kan undvika ett eventuellt skadestånd genom att inte kalla muslimer till intervju över huvud taget, vilket vore en olycklig utveckling.
Vad som också bör uppmärksammas med diskrimineringsdomen är att företaget straffades på grund av att det var ärligt mot den muslimska kvinnan. Hon fick direkt veta varför hennes rekryteringsprocess avbröts, och fick således möjlighet att försvara sig och kanske till och med få arbetsgivaren att ändra sitt beslut. Företaget hade också kunnat låta kvinnan slutföra intervjun och därefter helt enkelt låtit bli att höra av sig, utan att kvinnan fått veta varför. Domen i AD missgynnar således företag som är öppna med sina beslut.
Att låta bli att anställa någon på grund av dennes religion är diskriminering, och bör så vara. Men om levnadsregler som vissa inom religionen antagit, men långt ifrån alla, blir ett hinder för företagets verksamhet måste det kunna säga nej. Och det går inte att komma ifrån att handskakning i Sverige är ett tecken på likvärdighet och samförstånd som på många sätt är en grundläggande social kod att följa. Alla behöver inte följa alla sociala koder, men att inte göra det har också konsekvenser som den enskilda får räkna med att bära. (SNB)