Den som trodde att åtgärderna för att stoppa fossila drivmedel, som presenterades på DN Debatt 13 februari, var Miljöpartiets mest radikala förslag hade fel. Samma dag publicerades en 77 sidor lång klimatfärdplan innehållande 142 åtgärder för att Sverige ska leva upp till sina åtaganden inom Parisavtalet.
En stor del av färdplanen, utöver det som handlar om fossila drivmedel, gäller livsmedel – både produktion och konsumtion. Miljöpartiet vill till exempel skapa en ”vegonorm” i skolmatsalar, som innebär att den som vill ha kött måste be om det medan den som inte gör det automatiskt får vegetariskt.
Det kommer således att krävas en ökad inhemsk produktion av grödor, eftersom MP inte vill att vi importerar grönsaker från länder med miljöovänligt jordbruk. Med det inte sagt att förutsättningarna för det svenska jordbruket ska förbättras, tvärtom. Marker som har lågt odlingsvärde ska till exempel ställas om till skog, vilket delvis ska kompenseras med att minskad köttproduktion lämnar betesmark som kan användas till grödor. MP vill dessutom kombinera fler grödor med buskar och träd, vilket resulterar i äldre former av skogsjordbruk, samt undersöka möjlighet att beskatta de livsmedel som har högst klimatpåverkan.
Nyckelordet i Miljöpartiets färdplan är omställning. Radikal sådan. Bara inom livsmedelsfrågan krävs flertalet åtgärder för att det ens ska gå ihop i teorin. Och det är nästintill enbart åtgärder som åstadkoms genom offentlig styrning. Få jordbrukare kommer att ge upp sina odlings- eller betesmarker utan skälig kompensation eller tvång från staten. Efter det återstår uppgiften att få resterande att ställa om till skogsjordbruk och att minska användningen av miljöfarliga ämnen i odlingen.
Någon förståelse för äganderätten visas heller inte i färdplanen. MP anger ett uttalat mål att mer skog ska skyddas från avverkning och värjer sig med att värdet även ligger i jakt och biologisk mångfald. Sådana värden ger dock ingen ekonomisk avkastning för skogsägaren, vars äganderätt inskränks ytterligare av att MP vill införa styrmedel för att skogsråvaran, när den väl avverkats, ska användas på ett visst sätt.
Miljöpartiet tycks ha glömt att ställa sig frågan: Vad vinner de berörda människorna på detta? Nog för att klimat och miljö har ett värde i sig, men jordbrukare kommer inte att ge upp sitt levebröd utan antingen tvång eller morot från staten. Människor vill göra vad de kan för miljön, men det går inte att räkna med att alla prioriterar det framför mer påtagliga problem.
Enfrågepartier brukar sträva efter att bredda sig och bli relevanta inom andra områden. MP går efter en mandatperiod i ansvarets centrum åt andra hållet och gör sin huvudfråga till ändamål för alla andra områden. Och med en plan som går ut på att samhället står still medan skatter och stat växer kommer vi sannolikt inte att nå fram till Miljöpartiets mål. Och en med sådan politik kommer en stor uppoffring för detta tveksamma resultat att göras av jord- och skogsbrukare.