I veckan sålde den norska regeringen sitt återstående innehav i flygbolaget SAS, för motsvarande 652 miljoner kronor. Sverige bör följa efter och sälja sitt aktieinnehav. Den svenska staten är största ägare i SAS med 14,8 procent vilket motsvarar drygt 1,2 miljarder kronor. Riksdagen har sedan tidigare bemyndigat regeringen att sälja innehavet. Men även om näringsminister Mikael Damberg (S) framhåller att staten inte ska vara en långsiktig ägare så förhåller regeringen sig passiv och har en otydlig position gällande offentligt ägande.
Även Moderaterna är otydliga, och har uppdatera och förtydliga sin syn på det allmänna ägandet. År 2012 skrev dåvarande moderata gruppledaren och sedemera partiledaren Anna Kinberg Batra och finansmarknadsminister Peter Norman (DN 16/12) att “M nått vägs ände vad gäller privatiseringar”. Det är hög tid att den nya moderata ledningen gör upp med detta nymoderata arv.
Skulle Sverige sälja innehavet i SAS är Danmark det enda landet som blir kvar som ägare i bolaget. Något som skulle underlätta för SAS eftersom det då blir lättare att ta beslut och genomföra förändringar när man inte har tre länders intressen att ta till vara. Att frigöra SAS från statligt ägande skulle dessutom tvinga bolaget att anpassa sig till en sedan länge förändrad flygmarknad med fler och effektivare aktörer.
Det finns all anledning att se över statens övriga bolagsportfölj om 47 bolag.
Dessa bidrar till statskassan i form av aktieutdelning till ägarna. Vilket också inkluderar intäkter från spel och alkoholförsäljning.
Riksrevisionen skrev i en rapport från 2016 att “om motiven för statligt ägande inte längre är aktuella innebär det ett omotiverat risktagande från statens sida” och att “det finns skäl att bedöma om motiven till statligt ägande är uppfyllda för Apoteket, Apoteksgruppen, Bilprovningen, Orio och Metria”.
Men en försäljningspolitik bör även ta aspekter gällande totalförsvaret och vår beredskap i beaktande. Hur många flygplan har Sverige att tillgå i händelse av krig eller kris? Vi förlitar oss i hög grad på civil infrastruktur för att lösa trupptransport och evakueringar. Troligtvis finns det lämpligare sätt att lösa dessa problem på än genom att äga andelar i privata bolag. Förslagsvis genom höjda försvarsanslag så att Försvarsmakten kan köpa in fler militära transportflygplan eller alternativt genom avtal med de privata aktörer som nu finns på marknaden.
Att bara nämna namnen Postnord och SJ räcker för att väcka minnen av frustration och irritation hos de flesta som nyttjat företagens tjänster. Och om Nuon-affären lärde oss någonting var det just att staten inte bör äga bolag. Att låta företag fritt konkurrera på områden som inte rör statens kärnuppgift bidrar inte enbart till ökade intäkter vid försäljning utan är även mest effektivt samhällsekonomiskt. Staten kan då ta rollen av en oberoende domare över marknaden i stället för en aktör. (SNB)