Moderaternas partiledare Ulf Kristersson fick den 2 oktober två veckor på sig att bilda regering. Detta efter att talmannen Andreas Norlén hållit en andra omgång samtal med partiledarna. Han konstaterade att det är logiskt att Kristersson får chansen att bilda regering först, bland annat för att uppdraget bör gå till oppositionsledaren efter att Stefan Löfven (S) röstats bort som statsminister. Men det är långt ifrån självklart att Kristersson faktiskt lyckas.
Ingen förnekar att alla potentiella regeringskonstellationer får svårt att finna stöd i riksdagen. Kristerssons plan för att hitta en lösning är att först försöka förhandla med Socialdemokraterna om att stödja en Alliansregering. Genom detta gör M ytterligare en uppoffring för att tillfredsställa C och L och hålla ihop Alliansen – trots att framförallt M, det största borgerliga partiet, skulle förlora på samarbete med S.
Ett samarbete över blockgränsen är i längden också skadligt för alla. Om Alliansen bildar regering behövs en tydlig opposition där S bör ingå, och vice versa. Allianspartierna delar en grundläggande syn på hur samhället bör fungera, medan S står för en radikalt annorlunda ideologi. Därför är inget samarbete mellan dessa parter långsiktigt hållbart, i annat än enskilda sakfrågor.
Detta behöver inte betyda att Alliansens enda återstående chans är att slå sina påsar ihop med SD. Partiledaren Jimmie Åkesson har visserligen ställt ultimatumet att SD kommer att stoppa varje regering som inte ger partiet inflytande. Men hur kommer Åkesson egentligen att agera när ultimatumet ställs på sin spets?
Precis som alla andra partier har SD ett ansvar att förvalta sina väljares förtroende. Detta görs rimligen genom att i riksdagen rösta för den regering och de förslag som ligger närmast den egna politiken. Därmed inte sagt att Alliansen ligger närmast SD i alla frågor, men det är ingen hemlighet att Åkesson, och SD-väljarna, föredrar Kristersson framför Löfven. På samma sätt delar S, M och SD uppfattningen att Sverige behöver en stramare migrationspolitik – även om den exakta utformningen skiljer sig åt. När låsningar uppstår på partinivå måste hänsyn tas till väljarnas stöd i enskilda frågor.
På så vis finns det en möjlighet för Alliansen att regera – när det väl kommer till kritan kan SD tvingas ta ansvar inför sina väljare och rösta på den statsminister, budget eller det förslag som ligger närmast partiets egen politik. Om SD väljer att fälla alla förslag framför att värna väljarnas intressen kommer partiet knappast att ha lika många kvar i nästa val.
Sverigedemokraterna är ingen nationell kris som motiverar en samlingsregering över blockgränsen. Om Alliansen i stället väljer att förhålla sig till SD:s politik, utan att nödvändigtvis förhandla med Åkesson, finns en möjlighet att bilda regering och få igenom borgerlig politik i riksdagen. SD ska inte bara kunna hävda sitt stora väljarstöd, utan måste också tvingas ta ansvar för det. (SNB)