Polisen kanske inte dyker upp när du ringer larmnumret men du får 137 kronor i sänkt skatt per månad. Känns det som en bra uppgörelse för boende i glesbygd? Centerpartiet verkar i alla fall ha slagit in på det spåret.
Nyligen meddelade centerledaren Annie Lööf att partiet i budgetförhandlingarna med den rödgröna regeringen och Liberalerna lyckats få igenom en skattesänkning för boende i vissa glesbygdskommuner.
Skattesänkningen motiveras av Annie Lööf med att det är inte är rimligt att glesbygdskommuner generellt har högre skatt och sämre offentlig service än övriga Sverige. Det är lätt att hålla med om.
Men vad är statens och kommunens roll i det här? Att skatten är högre i en del områden beror på beslut av kommunfullmäktige. Visserligen är inte manöverutrymmet stort i många kommuner, men det är inte i första hand statens ansvar att jämna ut lokala skillnader i skattesatser. Det finns lägre hängande frukter att plocka för rikspolitiker.
Det är statens ansvar att se till att vissa delar av den offentliga servicen fungerar i hela landet. Att Polisen är närvarande och att brott utreds är kärnuppgifter för staten, men där brister det ofta i dag på landsbygderna.
Ett annat område som staten har ansvar för är grundläggande infrastruktur. Men vägunderhåll på det lågtrafikerade vägnätet är inget som regeringen Löfven direkt har satsat på i den nationella infrastrukturplanen. På många håll har också Telias kopparnät för telefoni klippts, utan att ersättas med den utlovade fiberuppkopplingen. Varför väljer inte de rödgröna och Centerpartiet att rikta in sig på dessa problem?
Skattereformen kan tolkas som att Centerpartiet accepterar att staten sviker, men kompenserar för det ekonomiskt. I så fall är prislappen på 137 kronor mycket snålt tilltagen. Kanske snarare en förolämpning än rimlig kompensation. Dessutom lär en försiktig upplösning av enhetsstaten inte vara en väg som medborgarna önskar sig.
Skattesänkningen i sig är också aningen godtycklig. Den omfattar boende i norra och västra delarna av landet, inom de så kallade stödområdena A och B. Dessa sträcker sig från Kiruna i Norrbotten till Färgelanda i Dalsland, längs med riksgränsen. Den här gränsdragningen skapar en del frågor. Varför ska Arvikaborna få sänkt skatt, men inte personer i Kil eller Grums? Varför undantas invånarna i Luleå från reformen samtidigt som den omfattar Kiruna, som har en nationellt hög skattekraft? Och varför ska inte boende i kommuner i Östergötland, Västergötland eller något av Smålandslänen ges sänkt skatt, trots att det finns en liknande problematik där?
Antingen är den sänkta skatten för boende i vissa glesbygdskommuner en dålig kompromiss mellan regeringen, L och C. Eller så är reformen ett steg mot att befolkningen i glesbygdskommuner ersätts ekonomiskt för att staten inte uppfyller sin del av samhällskontraktet. Nästa gång det klagas på bristande polisnärvaro kan politikerna svara att glesbygdsborna har kompenserats för det.