Nästa veckas statsministeromröstning om Stefan Löfven (S) nalkas och av allt att döma har han ännu inte lyckats samla ihop det stöd han behöver i riksdagen. I stället har C-ledaren Annie Lööf lagt ut sitt passiva stöd till försäljning genom en lista med relativt kontroversiella reformer. Det handlar bland annat om sänkta marginalskatter, friare hyressättning och reformerade turordningsregler – förvisso rimliga förslag, men de ligger alla mycket långt från S politik.
På onsdagen tog L-ledaren Jan Björklund rygg på Lööf och meddelade att även han kommer att lämna en liknande lista till Löfven, men även innehållande krav inom integration och försvar. Liberalernas splittring i regeringsfrågan är dock påtaglig – den nya linjen röstades igenom med siffrorna 18-7 i partistyrelsen och 13-6 i riksdagsgruppen. Att det finns internt motstånd är givet, inte minst med tanke på att upplägget liknar en ny decemberöverenskommelse, men den här gången inräknat sakpolitik.
Exakt hur och varför Lööf och Björklund har tänkt sig att Löfven ska vilja gå med på kraven i utbyte mot att C och L trycker gult i statsministeromröstningen är en gåta. Frågan är om det ens är deras plan, eller om det ligger någon form av taktik bakom utspelen. Det är dock tydligt att Lööf och Björklund ger sig ut på djupt vatten genom att börja förhandla med Löfven.
Löfven har i regering med MP visat att han i hjärtefrågor kan förvandla ett annat partis fasta principer till reformer i rakt motsatt riktning. Det kanske tydligaste exemplet är beslutet om strängare asylmottagande hösten 2015. Mot kravet på liberalisering i arbetsmarknadsfrågor har Löfven dessutom LO i ryggen. Att S-ledaren nu säger att han är beredd att diskutera kravlistan innebär alltså knappast att S planerar att föra liberal politik framöver. På sin höjd kan han tänkas villig att utreda förslagen i oändlighet.
Något som heller inte får glömmas är att Löfven är precis lika beroende av stöd från V som från C för att kunna bli statsminister – men han klarar sig däremot utan L. Efter Lööfs utspel har V-ledaren Jonas Sjöstedt tydliggjort detta genom att hålla sig framme och delvis berömma Lööf för att hon visat sig beredd att släppa fram Löfven som statsminister. Men Sjöstedt meddelar också, knappast förvånande, att V inte kommer att stödja en regering som driver de förslag som lagts fram.
Samtidigt är ett av Lööfs absoluta krav att V inte ges något politiskt inflytande, vilket Björklund också är inställd på, trots att Sjöstedts stöd behövs för att Löfven ska kunna bli statsminister.
Situationen illustrerar med all önskvärd tydlighet att principen om att vägra någon form av stöd från både V och SD inte håller med nuvarande mandatfördelning.
Det ironiska i situationen är att de liberala reformförslagen inte bara skulle accepteras utan vara direkt välkomna i en Alliansregering. Det är heller inte otroligt att SD skulle ge sådana reformer sitt stöd, med eller utan förhandlingar. Kanske är det också där C och L kommer att hamna till slut. (SNB)