Om blott Sveriges försvar var lika robust som dess byråkrati. Då hade det inte funnits ett enda land som ens i sina vildaste fantasier övervägt att agera mot oss. Nu är så icke fallet och i själva verket har byråkratin blivit ett effektivt hinder mot säkerheten i såväl Sverige som Östersjöregionen.
I dag, måndag, invigs Gotlands regemente P18 återigen officiellt. Det blir ståtligt som anstår en sådan händelse. Kung Carl XVI Gustaf, överbefälhavare Micael Bydén och regeringen närvarar.
Givetvis ska regeringen sola sig i glansen av att P18 åter slår upp portarna. Det hör regerandet till. Men det vore bra om regeringen även fann tid att reformera de många system som lamslår satsningen på det gotländska försvaret.
Det är snart två år sedan ÖB meddelade att Gotland åter skulle få en permanent militär närvaro. Då var ett av problemen att det endast fanns skjuttillstånd för skarp ammunition på halva Tofta skjutfält. Så är det fortfarande. Anders Wasell, handläggare vid länsstyrelsens miljöprövningsdelegation, säger till Svenska Dagbladet (15/5) att beslut förmodligen kommer i september. Han tillägger sedan att därefter kommer beslutet att överklagas till domstol. Även det beslutet kan överklagas, då till regeringen.
Regeringen har redan omprövat mark- och miljödomstolens beslut för att flygvapnet skulle få fler flygtillfällen. Tillståndet var på 450 tillfällen per år, det vill säga 1,2 starter och landningar per dag. Regeringen höjde det till 1,9 per dag, eller 700 per år. Det är allt som tillåts för att öva med jetplan från Gotland, Östersjöns strategiska mittpunkt. Överstigs detta måste Försvaret bekosta bullerisolering av ett 50-tal hus.
Detta är exempel på hur försöken att stärka den svenska försvarsförmågan på punkt efter punkt omintetgörs, förminskas eller försenas av byråkratiska skäl. Om civilsamhället och Försvaret inte kan enas blir Försvarets enda utväg för att kunna fullgöra sitt uppdrag att bli extra fyrkantigt självt. Att utlysa allt större områden kring försvarsintressen som riksintresse för försvaret. Följden blir att enskilda inte får bygga eller göra något med sin mark. Slitningarna mellan intressena växer då i takt revirmarkerandet från båda håll. Det är bättre att Försvaret tillåts göra det som krävs av det utan så får man leva med att det smäller lite ibland. Försvaret och resten av samhället måste kunna leva i harmoni med varandra. Annars kommer ingen del att fungera tillfredsställande.
Staten bör å sin sida underlätta denna process genom att reformera lagar och regler så att Försvarets verksamhet inte hindras i onödan. Det räcker inte att visa en marginellt ökad entusiasm för rikets yttre säkerhet. Ett ansvarsfullt styre innebär också att tillse att entusiasmen omsätts i budgetposter och myndighetsbeslut samt att dessa verkställs i praktiken.
Ett system som omöjliggör viktiga satsningar för att trygga det egna territoriet är inte av godo utan i akut reformbehov. (SNB)