Som en del av Moderaternas ekonomiska vårmotion presenterade partiet sina riktlinjer för en skattereform. Det grundläggande målet är att få fler människor i arbete genom att sänka både det samlade skattetrycket och bidragskostnaderna.
Grundtanken är delvis densamma som regeringen samt Centerpartiet och Liberalerna har i sin tilltänkta skattereform. De fyra partierna i regeringsunderlaget har dock en betydligt spretigare målbild. Den inkluderar även en förbättrad bostadsmarknad, uppnådda miljömål och en tryggad välfärd. Risken med för många övergripande mål är att skattesystemet blir motsägelsefullt. Beräknade positiva sidoeffekter av ett skattesystem är dock välkommet. Sådana förekommer även i Moderaternas riktlinjer, bland annat i form av resultatinriktade miljöskatter som delfinansiering.
De konkreta förslagen som än så länge finns i Moderaternas riktlinjer för skattereformen är exempelvis lägre skatt på låga inkomster, sänkta marginalskatter och konkurrenskraftiga bolagsskatter. För att finansiera det vill M sänka statens utgifter genom minskade bidrag och prioritering av statens och välfärdens kärna.
Inriktningen är fullt rimlig. För att fler ska försörja sig själva och bidra till det gemensamma behövs incitament i form av lägre skatter. Men det krävs också begränsade bidrag som fungerar som en knuff i rätt riktning. Inte för att de som lever på bidrag nödvändigtvis gör det av illvilja för att sko sig på andras bekostnad – särskilt inte då det handlar om personer som faktiskt inte kan arbeta. Det handlar i stället om att övervinna den skadliga bekvämlighet som ett alltför generöst bidragssystem göder. Detta så att människor faktiskt tar till det mod som ofta krävs för att ta sig ut i arbetslivet.
Med fler i arbete kommer också fler att kunna ta ett större ansvar för sig själva och sin omgivning. Men för att detta ska fungera fullt ut behöver skatte- och utgiftsreformen ta ett betydligt bredare grepp än det Moderaternas vårmotion skvallrar om. Detta särskilt för att fånga den målgrupp som partiet också nämner, nämligen kvinnor födda i Asien och Afrika varav vilka en stor andel inte arbetar.
Här behöver M gå på djupet och reda ut exakt vad som gör det möjligt för dessa kvinnor att inte arbeta. Gissningsvis handlar det till stor del om välfärdssystemets omfattande bidrag till barnfamiljer. Är det till exempel gynnsamt för familjer att skaffa många barn för att leva på de medföljande bidragen? Vad kan i så fall göras för att även dessa familjer ska ha två föräldrar som tar aktiv del i samhället?
De på många sätt samhällsbärande barnfamiljerna bör inte ges kryphål om Moderaternas reform ska vara legitim. Alla bidrags- och skatteformer måste peka mot arbetsmarknaden för den som har förmåga att försörja sig själv. Inga bidragsformer får då vara ett frikort från den inriktningen. (SNB)