Vindkraften har som utsläppsfritt energislag många förespråkare. Samtidigt är effekterna på närområdet kring ett kraftverk ofta påtagliga. Det är således inte så konstigt att kommunernas veto mot etablering av vindkraft är högt skattat på lokal nivå. Sedan 2009 måste kommunen säga ja för att ett kraftverk ska få byggas. Trycket från både miljörörelsen och vindkraftsindustrin på att det kommunala vetot ska tas bort har dock fått ytterligare bränsle det senaste året efter att Naturvårdsverket och Energimyndigheten 2017 föreslog det i en skrivelse till regeringen (19/6 2017).
Kravet på kommunernas tillstyrkan motiveras bland annat av det kommunala självstyret, samt att dessa instanser känner till platsen för det planerade bygget bäst och således bör ha rätt att säga ifrån då ett kraftverk till exempel kan störa närliggande natur- eller bostadsområden. Samma veto finns även mot kärnkraft.
Att möjligheten att säga ifrån är rimlig betyder dock inte att kommunernas veto är utan problem. Processen för att etablera ett nytt vindkraftverk kan vara långt gången innan kommunen plötsligt säger nej, och kommunen har dessutom möjligheten att ändra ett ja till ett nej. En sådan situation innebär ett onödigt slöseri med resurser – inte minst eftersom kommunen heller inte behöver motivera sitt beslut och således skulle kunna låta bli att ens behandla frågan ordentligt.
Ett helt borttaget veto skulle onekligen göra etableringen av vindkraftverk lättare, men det vore en onödigt stelbent lösning som skulle ge kommunerna betydligt sämre möjlighet att påverka skeendet till förmån för de egna medborgarna. En bättre lösning vore att behålla vetot, men ställa krav på att kommunerna ger ett både tidigt och väl underbyggt besked.
Kommunernas möjlighet att säga nej till etablering av vindkraftverk bör även bedömas i proportion till den faktiska nyttan som energislaget gör. Om vindkraften vore en grundläggande del i vår elförsörjning hade det varit betydligt mer motiverat att överväga en inskränkning av det kommunala självstyret, men så är inte fallet. Vindkraften täcker visserligen en allt större andel av vår energiförsörjning – 11 procent 2017 – men den är fortfarande inte i närheten av kärnkraft och vattenkraft. Vindkraftens effektivitet blir hela tiden bättre, men kan vi aldrig bortse från att den är beroende av väder och, inte minst, vind.
Även om de nuvarande knappt 3400 vindkraftverken i Sverige blev fler kan vi inte lita på energislaget fullt ut. När vinden avtar kräver det i stället mer av andra energislag i så kallad reglerkraft, och när det väl blåser har vi ännu inte tekniken för att i stor skala lagra energin för framtida bruk. En kall och vindstilla dag kan i extrema fall kräva roterande bortkoppling, då bostadsområden och de samhällsfunktioner som finns där blir utan el i perioder. Att kommuner tillåts ha sista ordet om ett sådant opålitligt, om än förtjänstfullt, energislag är därför rimligt. (SNB)