Att vända bort blicken när det ofrivilliga uppbrottet inträffar har blivit allt mer populärt. Dagens begravningar besöks av allt färre. Inte för att de stressas fram, utan snarare för att fler anhöriga väljer bort dem.
Under det senaste kvartseklet har det genomsnittliga antalet besökare på svenska begravningar halverats, enligt statistik från Sveriges begravningsbyråer. Både begravningsentreprenörer och präster vittnar om hur anhöriga inte tar sig samma tid som förut för att sörja sina nära. Följden blir att också den nödvändiga sorgen hamnar i skymundan och negligeras i en allt mer upptagen vardag. I en tid när självförverkligande är budord tycks de traditionella ritualerna offras för lyckoprojektet. I det pusslet är döden en bit som är svår att passa in.
Det frivilliga uppbrottet i form av separationer blir däremot allt vanligare. 2013 hade Sverige de fjärde högsta skilsmässotalen i Europa och 2016 var nära en miljon svenskar skilda. I runda slängar brukar det beräknas att hälften av alla äktenskap slutar med skilda vägar. Lite raljant kan det sägas att en i varje äktenskap skiljer sig. Även om beslutet såklart generellt tas i samförstånd, så kan det komma att förändras.
Sveriges domstolar ska nu göra det lättare att skilja sig med en ny e-tjänst. Skilsmässan ska nu kunna registreras digitalt. Den obehagliga hanteringen av de skilsmässopapper som symboliserar uppbrottet svart på vitt ska alltså numera besparas makarna. Precis som att allt fler avstår från att närvara vid begravningen av sina döda, ska nu även skilsmässan befrias från betungande ritualer. Bryt upp, bryt upp med bank-id, för att parafrasera poeten Karin Boyes dikt I rörelse.
En tillvaro med kravet på att allt ständigt ska röra på sig gör det svårt att stanna upp och reflektera. Även uråldriga traditioner avfärdas i dag som något allt för tidskrävande. Är det ens värt att be om ledighet på arbetsplatsen för en begravning, ett studentfirande eller ett dop?
Samtiden tycks ibland kunna symboliseras av den ängsliga utveckling som Svenska kyrkan genomgår. I takt med att medlemsbasen läckt som ett såll har svenska kyrkan blivit allt mindre av en kyrka. Konfirmationen verkar i dag mer likna lättsam livskunskap än kristen allmänbildning. Gudstjänsterna skyr allt mer de tunga religiösa inslagen. Likaså tycks allt färre bry sig om traditionstyngda ritualer som funnits länge med människan. Livspusslet och det rörliga lyckoprojektet förtar inte behovet av tunga stunder, och den tid som krävs för att sörja såväl sin egen skilsmässa som någon annans bortgång.
Det egna livets liturgi, med traditioner, tristess och tillfällen för reflektion måste få ta plats. Ängsligheten för det svåra får inte göra att vi sopar det under det förflutnas matta. Det är något avgörande som går förlorat när viktiga saker urholkas för att tiden är för knapp – till och med när den nått sin ände för ett äktenskap, eller en närståendes liv.