Sveriges gränskontroller fick i höstas hård kritik i bland annat en Schengenrapport, och Polisen skulle därefter ta fram en handlingsplan för att komma till rätta med problemen. Det handlade främst om att personalen inte var tillräckligt utbildad bland annat i att upptäcka falska pass, nyttja riskindikatorer för återvändande jihadister och den juridik som ligger till grund för personalens befogenheter. Om handlingsplanen är framtagen eller inte är oklart, men nu kommer ytterligare rapporter om brister från flera gränspoliser.
Ulf Rydström, huvudskyddsombud för Gränspolisen i Stockholm, larmade nyligen Justitiedepartementet om att det saknas personal, lokaler och utrustning. Om uppgifterna stämmer eller inte, och om de även gäller andra delar av landet, är än så länge inte bekräftat. Men med tanke på de brister som rapporterades under hösten är de nya uppgifterna knappast förvånande.
Vad värre är innehåller gränspolisernas egna vittnesmål ytterligare brister utöver undermåligt utbildad personal. En polisinspektör berättar mer utförligt för TT (23/1) att många personer släpps igenom som egentligen hade krävt en noggrannare kontroll, om det bara funnits tillräckligt med personal och utrustning. Inspektören menar att vissa människor som passerar visar tecken på att utgöra svart arbetskraft, stöldligor och i värsta fall kan det handla om potentiella terrorister.
Larmet från gränspolisens anställda är oroande – de människor som till exempel tar sig in i landet via Stockholms hamnar kan därefter ta sig var de vill. Om kriminella tar sig igenom en gränskontroll innebär det risker för hela landet, och potentiellt mer arbete för polis och övriga rättskedjan. Ett sådant scenario är allvarligt och inte minst onödigt, eftersom gränspolisen med tillräckliga förutsättningar hade kunnat stoppa dessa personer och förebygga brottslighet redan vid gränsen.
Den politiska inriktningen från riksdag och regering är fortsatt att de inre gränskontrollerna ska vara kvar, med hänvisning till hotbilden mot Sverige. Men en sådan beställning måste finansieras ordentligt. Annars är gränskontrollerna inte värda namnet, och inger bara falsk trygghet.
Problemen med gränskontrollerna finns således på flera nivåer – politiskt, hos myndighetens ledning och även hos den personal som av allt att döma saknar tillräcklig utbildning. Det lär inte vara en lätt uppgift att åtgärda problemen, men det är ingen anledning att skjuta bekymret på framtiden.
Indikationerna på att de svenska gränskontrollerna inte fungerar som de ska är alltför många för att inte tas på allvar. Och det gäller inte bara för Sveriges egen skull – ska EU:s fria rörlighet värnas måste de yttre gränserna bevakas särskilt noga. (SNB)